Svensk industri för MJ: livsmedel
På denna sida behandlas svenskt jordbruk och svensk livsmedelsindustri.
Inledning
Med livsmedelsproduktion avses här produktion av livsmedel, främst från jordbruket, men även t.ex. fiskeribranschen. Till livsmedelsproduktion brukar även produktion av vissa njutningsmedel räknas, t.ex. sprit och tobak.
Här redovisas först den svenska livsmedelsproduktionens historia, därefter följer beskrivningar av ett antal anläggningstyper inom livsmedelsproduktionen som kan vara intressanta förebilder på en modelljärnväg.
Historik
|
|
| Höst på landet. Skolplansch från 1890-talet. Källa justus2.se |
Innan järnvägar började byggas i Sverige på 1850-talet hade den agrara revolutionen ökat produktiviteten på det svenska jordbruket i snabb takt, sedan 1700-talets slut. Förändringarna omfattade bland annat växelbruk, d.v.s. att en serie av olika grödor över flera år odlades på åkrarna, sammanslagning till större odlingslotter (i Sverige genom skiftesreformerna), och införandet av harven. När järnvägar började byggas i Sverige 1856 pågick forfarande den sista skiftesreformen, det laga skiftet, som ökade de enskilda hemmanens oberoende och innebar att byarna delades upp. Det laga skiftet medgav ytterligare ökad produktion.
Den här produktivitetsökningen var en nödvändig förutsättning för den gryende urbaniseringen, och för industrialismen. Jordbrukets ökande överskott innebär att mat kunde produceras till stadsbor och fabriksarbetare. En livsmedelsindustri som försåg människor utanför jordbruket med livsmedel hade funnits långt innan industrialiseringen. Den agrara revolutionen möjliggjorde dock en kraftig ökning av livsmedelsproduktionen för avsalu.
Jordbruksöverskottet innebar också ett ökat transportbehov. Jordbruk är till sin natur utspritt över landet, och spridningen ökade dessutom med skiftesreformerna. Huvuddelen av konsumenterna finns dock i städer och andra tätorter där industrier finns. Därmed skapades ganska komplexa försörjningskedjor där jordbrukets produkter både förflyttades och förädlades i flera steg. Sjöfart var tidigt ett alternativ, men för jordbruk långt från vattenvägarna var inte alltid sjöfart en möjlig lösning.
Den första generationen av industrier i Sverige låg i stor utsträckning vid mindre tätorter på landsbygden. Tillgång till vattenkraft och transporter på inre vattenvägar eller till häst var ofta styrande för valet av plats. Vid kusterna kunde matförsörjningen även lösas med sjötransporter och import, men många mindre industriorter försörjdes av de lokala jordbrukarna.
Vid de större städerna växte det upp större kvarnar, bryggerier, slakterier och mejerier som försåg befolkningen med mat och dryck.
Transporter med tåg blev tidigt aktuellt, även om många gårdar inte låg nära en järnväg. Spannmål började transporteras redan när järnvägarna var nya, snart följde transporter av boskap till slakterierna. Mjölk transporterades tidigt med tåg, men andra mejeriprodukter och kött krävde kylvagnar för att ge en tillräcklig hållbarhet sommartid.
Under 1800-talets andra halva växte ett jordbruk fram som responderade på produktionsförutstättningarna genom ett utvecklat blandjordbruk, där både växthållning och djurhållning var viktiga delar på de flesta gårdar. Växthållningen ordnade dels djurfoder, och dels en del säd för avsalu. Djurhållningen av svin och och kor producerade kött men främst mjölk.
Efter 1945 kännetecknades livsmedelsproduktionen av att en större del av arbetet flyttades över från hemmen till industrin. Konserv- och frysteknik medgav ett ökande inslag av halvfabrikat, som också passade väl med hushåll där de flesta vuxna arbetade utanför hemmet.
Under 1900-talet etablerades ett rätt omfattande tullskydd för svenskt jordbruk, vilket ledde till att både import och export av jordbruksprodukter och livsmedel blev begränsad. Regleringarna omfattade också prisregleringar. Detta ledde med tiden till en påtaglig överproduktion av livsmedel, t.ex. det s.k. "smörberget". Regleringarna togs bort 1990, för att strax ersättas av EU:s reglering vid EU-medlemskapet 1995.
Under 1800-talet var den stora exportartikeln från svenskt jordbruk havre (för hästfoder), som framför allt skeppades till Storbritannien. Havret odlades främst i Västergötland, och skeppades till hamnar på västkusten. Denna handel avbröts av allmänt sädöverskott på marknaden mot 1800-talets slut. Under 1900-talets första hälft blev istället den stora exportartikeln smör, som skeppades till främst Storbritannien och Tyskland. Efter andra världskriget tillkom också kött och fläsk som exportprodukter.
Webreferenser
Wikipedia: Agrara revolutionen
Tryckta referenser
"Livsmedelsindustri." i Sveriges industriförbund: Sveriges industri. Stockholm: författaren 1936.
Bengt Kristensson: "Livsmedelsindustri samt dryckesvaru- och tobaksindustri." i Ingeborg Sjögren (red.): Sveriges industri. Stockholm: Sveriges industriförbund 1967.
Mats Morell: Jordbruket i industrisamhället. 1870-1945 (Det svenska jordbrukets historia. Band 4). Borås: Natur & Kultur 2001.
Den svenska avregleringen 1990 - lärdomar för frikoppling av jordbruksstöd. Lund: Livsmedelsekonomiska institutet 2005.
Gården
Gården är inte en miljö som normalt sett har en spåranslutning, utom de allra största storjordbruken. Gården kan förstås ändå var ett intressant miljöinslag på en modelljärnväg. Även en mindre gård kan vara svår att få plats med, men inget kräver att alla gårdens byggnader tas med i modell.
Byggnaderna fram till 1800-talets slut var i regel byggda i allmogeteknik, och många av dessa står fortfarande kvar. Överallt i Sverige där det fanns gott om barrträd innebar allmogeteknik normalt timrade byggnader, men i Skåne, Blekinge och södra Halland användes istället korsvirke, och på Gotland var kalksten det dominerande byggnadsmaterialet. Ett annat alternativ till timring har varit skiftesverk baserat på ek, som använts i södra och västra Götaland, på Gotland och på Öland. Fr.o.m. 1900-talet har dock nybyggnad i regel skett i mer moderna stilar.
|
|
| Skattegården i Varola, Västergötland 1938. Mangårdsbyggnaden är av s.k. sexrumsplan. Foto AB Flygtrafik, Digitalt museum 1M16-A145051:1627 |
|
|
| Kärragården längs linjen Axvall-Stenstorp (891 mm), Västergötland 1960. Man kan ana att det finns både en stenmur och järnvägens stängsel mot gården. Foto Staffan Mörling, Digitalt museum 1M16-B16326 |
Jordbrukets verksamheter kan förstås också skildras i modell, exempelvis skörd, slåtter, bete, plöjning, harvning och så vidare. Vid 1800-talets mitt skedde de flesta arbetsmomenten för hand. Därefter vidtog en period av hästmekanisering, där allt mer avancerade maskiner drogs av hästar. Sedan följde traktorer och skördetröskor, med genombrottet mellan världskrigen på 1930-talet. Hästarna försvann dock inte helt från jordbruket förrän på 1970-talet.
|
|
| Höhässjor i Frostviken, Jämtland 1939. Foto Gunnar Lundh, Digitalt museum NMA.0046193 |
|
|
| Skörd i Ödsmål, Bohuslän 1961. Foto Arne Andersson, Digitalt museum UMFA53240:012738 |
Gårdens transporter löstes vanligen med häst och vagn eller senare traktor med vagn eller lastbil. Vittskövle slott utanför Kristianstad hade dock en elektrifierad industribana med 600 mm spårvidd till Vittskövle station.
Gården i modell
Här hittas modeller av mangårdsbyggnader.
Ladugårdar är ofta stora byggnader. De modeller som funnits har därför de allra minsta ladugårdarna som förebild.
- Heljan har producerat en liten svensk ladugård som plastbyggsats i H0, katalognummer 137.
- Euromod släppte en svensk ladugård som byggsats i trä och kartong i H0 1983.
- KMJK har producerat en modell av Ingelsby ladugård som laserskuren byggsats i H0 2015.
Jordbrukets maskiner är populära i modell. Traktorer av olika årsmodeller finns från Frykmodell, Wiking, Preiser, Artitec och Weinert till exempel. Hästekipage finns från Preiser och Artitec, som eventuellt kan behöva en försvenskning. Jordbruksredskap finns från bland annat Preiser och Weinert. Se även lantbruksmaskiner.
Det finns ett rätt rikt utbud av detaljer för lantbruk. Frykmodell, WinterZone och möjligen TeknoBygg har svenska detaljer. Preiser och Weinert har också detaljer som kan fungera. Se vidare här.
Det behövs även stängsel, tidigare t.o.m. enligt lag.
Webreferenser - förebild
Tryckta referenser - förebild
Gustaf Carlsson & Adrian Molin: Svenska allmogehem. Stockholm: C.E. Fritzes bokförlag 1909 (Typbyggnader, inklusive ritningar, för olika egnahemsbyggen).
Gottfried Beijer & Alrik Örborn: Lantmannabyggnader. Stockholm: Lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag 1943 (Principkonstruktioner för moderna ekonomibyggnader, inkl. ritningar).
Mats Morell: Jordbruket i industrisamhället. 1870-1945 (Det svenska jordbrukets historia. Band 4). Borås: Natur & Kultur 2001.
Tryckta referenser - modell
"MJ-nytt från årets Nürnberg-mässa!" i järnvägar! nr 1/1983, s. 22 (Ladugård från Euromod, H0).
Claes Mattisson: "Gårdsdiorama i fem akter." i Krister Brandt (red.): Modelltåg -90. Idébok för miniatyrrallare. Stockholm: Allt om Hobby 1989 (Scratchbygge av liten bondgård i styren).
Henrik Ranby: "En skånsk bondgård." i Allt om Hobby nr 4/2000 (Liten gård i H0 i med konvertering och scratchbygge).
"Nya byggsatser från Kalmar MJ-klubb." i Allt om Hobby nr 4/2015, s. 7 (Pressbyråkiosk från Kalmar Västra samt mangårdsbyggnad och ladugård från Ingelsby gård, H0).
Sture Bylén: Min väg till Morshyttan. Om modellbygge med förebild. Alunda: Bokförlaget Modellrallaren 2017 (Landsortsbebyggelse varav flera gårdar).
Göran Tholin: "Åkerholmen - ett litet landskapsbygge." i Modelljärnvägsmagasinet nr 52/2023.
Magasin
Spannmål är rätt lagringbeständigt, så magasin för spannmål har använts för lagring för både bättre tider och byte av transportslag. Spannmålsmagasin fanns vid många driftplatser vid järnvägen, dit traktens bönder kunde köra sin skörd för vidare distribution. Spannmålsmagasin förekom också i många hamnar. De äldsta spannmålsmagasinen var ofta flervåningasbyggnader i trä, tegel eller sten. Spannmålen förvarades i säckar. Under 1930-talet började betongsilos byggas, där spannmålet bulkförvaras i stora vertikala rör. Dessa är fortfarande rätt vanliga utropstecken i landskapet. Många av lantmännens siloanläggningar i Sverige lades ner 2006, varvid en del såldes till privata näringsidkare.
Senare byggda siloanläggningar är i regel av stål. Numera byggs de flesta direkt på gården.
|
|
| Äldre spannmålsmagasin i Frösthult på f.d. Enköping-Heby-Runhällens Järnväg, Uppland 1959. Källa Digitalt museum JvmKDAC00503 |
|
|
| Silon i hamnen i Edsbruk, Småland. Källa Digitalt museum KLMF.VästraEd00081 |
Spannmålstransporter
Spannmål i lösvikt transporterades inledningsvis i öppna vagnar litt I och senare litt I3, i bland med presenning som skydd för regn. På 1920-talet tillkom spannmålsvagnar med bottentömning litt Gsö. Litt Kö från 1954 var också avsedd för spannmål. Kö/Ugkkpp gick i trafik till omkring 1990, därefter har spannmål i huvudsak transporterats på väg. Innofreight erbjuder dock växelflak för spannmål.
Vagnar för bottentömning kräver i regel särskilda anläggningar för lossning och eventuellt också för lastning.
Spannmålsmagasin i modell
Äldre spannmålsmagasin matchar sällan någon byggsats precis. Konvertering eller scratchbygge krävs om ska få till något svenskliknande.
Walthers har flera varianter av betong- och stålsilon som är en bra utgångspunkt för svenska silon i många fall.
Webreferenser
Innofreight: Spannmålstransport på järnväg
Tryckta referenser - förebild
Bengt Lindroos: Ur dens svenska byggnadskonstens magasin. Stockholm: Arkitektur förlag 1989/2023 (Svenska magasin, främst spannmålsmagasin).
Jörgen Bergfors: "Ett magasin med klass." i Smalspårigt nr 61/1996 (Ritning på ett magasin från Nävekvarn i klassicistisk stil).
Stefan Nilsson: "Tema: Godsgeografi. Säd och mjöl." i Modelljärnvägsmagasinet nr 17/2014 (Förebild och modell).
Tryckta referenser - modell
Håkan Grundstedt: "Att bygga Centralföreningens magasin i Gotlands Hesselby - nästan." i Smalspårigt nr 94/2006 (Bygge i styren, H0).
"Silo i 1:160." i Allt om Hobby nr 2/2023, s. 20 (Laserskuren från Minifer, katalognummer MNF960).
Roger Isacsson: "Bakgrundsmodell: Siloanläggning i hamnkvarteret." i Modelljärnvägsmagasinet nr 52/2023.
Daniel Wietlisbach: "Ett anläggningshörn för industri. Del 4: Spannmålssilon." i Modelljärnvägsmagasinet nr 64/2025 (Konvertering av spannmålssilo från Walthers, 933-3022).
Daniel Wietlisbach: "Ett anläggningshörn för industri. Del 5: Betongsilor och eldstadslöst lok." i Modelljärnvägsmagasinet nr 65/2025.
Kvarnar
Vid en kvarn mals spannmål till mjöl. Utbytet beror på vilken produkt som önskas. För rågmjöl och grahamsmjöl är utbytet nära 100 % (d.v.s. all spannmål blir mjöl). För siktat mjöl, som rågsikt och vetemjöl, blir utbytet ca. 50 %.
Vatten- och väderkvarnar har tidigt etablerats i jordbruksbyggderna eftersom det inte var effektivt att ha kvarnar på varje gård. Dessa fanns kvar i viss utsträckning under mellankrigstiden för lokala behov. Sedan minskade mängden i mindre kvarnar snabbt.
|
|
| Rakereds kvarn 1955, utanför Vikingstad i Östergötland. En mindre vattenkvarn. Källa Digitalt museum OM.E.020474 |
Med industrialismen etablerades ångkvarnar i städerna under de sista decennierna av 1800-talet. Eldrift kom snart efter sekelskiftet 1900. En gemensam beteckning på dessa större kvarnar är handelskvarnar. Samtidigt med detta började vete dominera bland brödsäden, i stället för råg. Många av de större kvarnarna låg så att de kunde nås med sjötransporter. De stora handelskvarnarna var redan under mellankrigstiden koncentrerade till ett fåtal platser.
Processen i en handelskvarn bestod av:
- Lossning av spannmål med pneumatisk elevator.
- Förrensning med såll och fläktar för att få bort främmande inblandningar.
- Lagring i silo.
- Innan malning passerar spannmålet renseriet, där rensning sker. Vete brukade också tvättas.
- Förmalning.
- Siktning, där grynet sorteras i grovlekar. Vad man gjorde med de olika grovlekarna berodde på vilken slutprodukt som producerades.
- Slutmalning.
|
|
| Mjölby Kvarn AB 1930. Kvarnen stängde 2010. Källa Digitalt museum OM.E.003990 |
Mjöltransporter
Mjöl har traditionellt lastats i säckar. Eftersom mjöl är fuktkänsligt har huvudalternativet varit täckta vagnar, litt G eller UIC litt H.
De senaste decennierna har även bulkvagnar för mjöl i lös vikt använts, UIC litt Uacs eller Uacns.
Se även spannmålstransporter.
Kvarnar i modell
Vad gäller väderkvarnar har KMJK en öländsk stubbkvarn i sitt sortiment. Det finns också s.k. holländarkvarnar från bland andra Faller och Kibri som kan utgöra bas för en försvenskning. Röd färg kan eventuellt räcka.
Svenska vattenkvarnar ser inte ut som de som erbjuds från plastbyggsatsbranschen. En vattenkvarn är dessutom ofta synnerligen "platsbyggd" och anpassad till terrängen där den står.
De stora ång- och elkvarnarna kan frilansas med hjälp av konvertering av plastbyggsatser eller Auhagens baukastensystem. Det finns dessutom betydligt modernare kvarnar än Mjölby Kvarn AB på bilden ovan.
Webreferenser
Kvarnens museum: Kvarnens maskiner (Bland annat utbytet).
Lokman.se: Ermewa/EVS (Bulkvagnar för mjöl litt Uacs/Uacns).
KMJK: Väderkvarn (KMJK:s öländska stubbkvarn).
Tryckta referenser
"Livsmedelsindustri." i Sveriges industriförbund: Sveriges industri. Stockholm: författaren 1936.
Stefan Nilsson: "Tema: Godsgeografi. Säd och mjöl." i Modelljärnvägsmagasinet nr 17/2014 (Förebild och modell).
Bengt Spade: "Bergabrons kvarn, såg och kraftverk." i Modelljärnvägsmagasinet nr 42/2020 (Bilder och beskrivning).
Kvarnområdet i Mjölby. Antikvarisk utredning. Marie Hagsten byggnadsvård 2021.
Göran Tholin: "Ritning: Skogastorps kvarn." i Modelljärnvägsmagasinet nr 53/2023 (Mindre skvaltkvarn).
Christer Andersson: "Netrail Uacns från Heris." Modelljärnvägsmagasinet nr 21/2015 (Recension).
Bryggerier
Öl har bryggts i Sverige sedan bronsåldern. Motivet för ölbryggning är dels smak och ibland berusningseffekt, men också att färskvatten är färskvara med begränsad lagringbeständighet när det väl lämnat brunnen. Öl är ett sätt att konservera vatten (också).
När järnvägar började byggas i landet var alltjämt det mesta ölet överjäst, men underjäst öl hade just införts och hade fördelen att det var mera lagringsbeständigt. Det traditionella överjästa ölet fanns som starkt svensköl och svagare svagdricka. Det såldes också porter. Underjäst pilsner infördes i slutet av 1870-talet och blev snabbt den dominerande ölsorten. De traditionella svenska överjästa ölsorterna hade försvunnit i början av 1900-talet. På 1920-talet kunde man hitta porter, julöl, lageröl, pilsneröl, pilsnerdricka och svagdricka. Pripps uppger 1967 att man kan hitta öl av pilsnertyp, ett något mörkare lageröl och porter. Någon gång på 1990-talet blev det modernt med mikrobryggerier, samtidigt som ölimporten liberaliserades. Utbudet är nu betydligt mer varierat.
Samtidigt med utvecklingen utbudet industrialiserades bryggerierna, och antalet bryggerier växte snabbt till 1930-talet, då det fanns 743 bryggerier. De var dock av mycket olika storlekar. Den tidens bryggerier var i stor utsträckning lokala, och levererade mest i närområdet. Därefter inleddes långsam konsolidering, som accelererade runt 1980. Botten nåddes 2002 då det fanns 18 bryggerier. År 2022 fanns det 438 bryggerier.
Svenskt öl bryggs huvudsakligen av malt, humle, jäst och vatten under den här tiden. Malt kom från svenskt tvåradigt korn, medan humle i huvudsak importerades från Böhmen och Bayern. Bryggerierna mältade i regel kornet själva. Ölet jäste sedan ut i stora kar, och buteljerades därefter. Pilsnerdrickan efterjäste därefter i butelj i två till tre månader, övriga svenska ölsorter kunde däremot levereras direkt. Ölburken infördes 1955.
|
|
| Utsiktens bryggeri i Uddevalla 1947. Foto Arne Andersson, Digitalt museum UMFA53240:002135 |
|
|
| Utsiktens bryggeri i Uddevalla 1949. Foto Arne Andersson, Digitalt museum UMFA53240:003065 |
|
|
| St Eriks bryggeri i Stockholm 1910. Källa Stockholms stadsmuseum C_1732_0_0 |
Bryggeriernas transporter
De flesta bryggerier låg på centrala adresser i tätorter och saknade järnvägsanslutning. Transporter sköttes med häst och vagn, eller senare lastbil. Bryggerierna blev bland de sista företagen som nyttjade häst och vagn på 1960-talet.
För järnvägen betyder det kanske att några vagnslaster i veckan av korn och öl i back kan hanteras vid ett frilastspår. Ölet behöver sannolikt lastas i en täckt vagn, eftersom dessa kunde förseglas.
När Pripps bryggeri i Ulvsunda byggdes 1970 genererade det dock 5000 vagnslaster om året på Ulvsundabanan. Trafiken upphörde vid bryggeriets nedläggning 2004.
Bryggerier i modell
Bryggerier i tegel eller mera moderna material kan åstadkommas med konvertering eller nyttjande av något av modulsystemen för industrier.
Webreferenser
Lars B Andersson: Svenska bryggeriindustriarbetareförbundets historia 1899-1964
Wikipedia: Sundbybergs Norra–Ulvsundasjöns järnväg
Tryckta referenser
"Livsmedelsindustri." i Sveriges industriförbund: Sveriges industri. Stockholm: författaren 1936.
Kom in på en öl och en smörgås. Pripp-bryggerierna AB u.å. (Reklambok, sannolikt från 1967).
Anders Ericson: "Bryggeri från Faller i skala H0." i Allt om Hobby nr 1/2010 (Bygge).
Anders Ericson: "Bryggeriet på plats." i Allt om Hobby nr 2/2010.
Bagerier
I städerna hade bagerier etablerats redan på medeltiden, och små bagerier av butikskaraktär dominerade länge branschen. Tillverkningen av knäckebröd och tunnbröd industrialiserades dock i större skala under mellankrigstiden, följt av kexproduktion.
Produktion av mjukt bröd började industrialiseras under 1960- och 70-talen. Pågen är Sveriges största företag inom mjukt bröd.
|
|
| Leksands knäckebröd 2012. Bageriet har egen kvarn, så råvaran är främst spannmål av råg. Foto Calle Eklund, Wikimedia Commons |
Bageriernas transporter
De stora bagerierna hade ganska långväga transportbehov. Insatsvarorna var mjöl eller spannmål (flera stora bagerier hade egna kvarnar), och produktionen består av knäckebröd eller senare även mjukt bröd. Brödtranspoerter på järnväg utnyttjar täckta vagnar.
De mindre bagerierna använde mest vägtransporter.
Bagerier i modell
De större bagerierna var också utförda i en aktuell industriell stil, och frilansade bagerier går därmed att skapa med utgångspunkt i plastbyggsatstillverkarans sortiment.
Den som vill ha ett mindre bageri hittar t.ex. blomsteraffären i Ålem hos KMJK, som även kan figurera som bageri.
Webreferenser
Wikipedia: Leksands knäckebröd
KMJK: Blomsteraffären Ålem (Har även skyltar för bageri).
Tryckta referenser
"Livsmedelsindustri." i Sveriges industriförbund: Sveriges industri. Stockholm: författaren 1936.
Bengt Kristensson: "Livsmedelsindustri samt dryckesvaru- och tobaksindustri." i Ingeborg Sjögren (red.): Sveriges industri. Stockholm: Sveriges industriförbund 1967.
Mejerier
Beredning av mjölkprodukter går utmärkt att göra under hantverksmässiga former på gården. Råmjölken kan användas som den är, men redan att separera den till skummjölk och grädde ger möjlighet till flera produkter. Grädde i sin tur kan ge både smör och ost.
Under 1800-talets mitt bildades kommersiella uppköpsmejerier framför för att sälja mjölkprodukter i städerna. Samtidigt såldes mjölk direkt i torghandeln. Mjölkprodukter, särskilt skummjölk, fick med tiden rykte om sig att ha låg kvalitet. Vid 1800-talets slut växte det i stället fram jordbrukarägda andelsmejerier, där ägarna åtog sig att leverera en viss mängd mjölk till mejeriet. Dessa var från början ganska små, men 1915 bildades Mjölkcentralen i Stockholm som kooperativt mejeri, som var det största i Sverige. Mjölkcentralen hade 190 mejerier 1935 och dominerade branschen i hela Mälardalen och Östergötland. Liknande kooperativa mejerier växte fram i andra regioner. Under denna tid ökade också konsumtionen av mjölkprodukter som andel andel av den samlade kosten. Mjölkcentralen bytte namn till Arla 1975.
|
|
| Mjölkskjutsar framför mejeriet i Vinninga 1923, Västergötland. Foto Gustav Skallström, Digitalt museum 1M16-B145284:88 |
|
|
| Enskedemejeriet 1947, söder om Stockholm. Mjölktankvagnar lossas. Mejeriet byggdes av Mjölkcentralen 1943. Foto Oscar Bladh, Wikimedia commons |
Som ett led i arbetet med att höja kvaliteten på mjölken bildades också särskilda mjölkbutiker i städerna. Där såldes mjölken oftast i lösvikt och bars hem i glasflaskor. Städerna reglerade att mjölk endast fick säljas på detta sätt, och vilka andra produkter som fick säljas i mjölkbutiker.
|
|
| Mjölkbutik i Timrå 1951. Foto Norrlandsbild, Digitalt museum SuM-foto029532 |
När snabbköp lanserades på 1950-talet började mjölkhandeln flyttas över dit, samtidigt som mjölk började levereras paketerad i Tetra-Pak.
Mot slutet av 1800-talet växte smör fram som en stor exportprodukt från det svenska jordbruket. Skummjölk, grädde och ost konsumerades främst på hemmamarknaden.
Mejeriernas transporter
Traditionellt började mjölkens resa från gården i mjölkflaskor på en mjölkpall, där den hämtades med hästskjuts eller senare lastbil. Denna tur samlade ihop mjölk från gårdarna och lämnade av den vid ett mejeri eller en järnvägsstation för vidare befordran till städerna (som ilgods med mjölktåget). På 1800-talet såldes mjölken vidare direkt ur mjölkflaskan på marknader i städerna.
På 1970-talet övergick mejerierna till att hämta mjölk från gårdarna i tankbilar.
|
|
| Mjölkbilen från Töreboda elektriska kvarn 1939, Västergötland. Foto Anders Karlsson, Digitalt museum 1M16-A30902 |
Större mejerier hade i regel järnvägsanknytning. Förutom att ta emot mjölkskjutsar från närområdet fick de också mjölkflaskor som vagnslaster i täckta vagnar, först vanliga G-vagnar och senare kylvagnar. Den lokala produktionen levererades med vägtransporter. Leveranser på längre avstånd nyttjade vagnslaster, så småningom kylvagnar. Exporten (främst smör) gick både sjövägen och på järnväg.
Mjölkcentalen började nyttja tankvagnar för intransport av råmjölk i rätt stor omfattning efter 1945.
|
|
| Ett persontåg i Järna 1963 med mjölktankvagnar bak i tåget. Tågsammansättning: Du+Bo8f+Bo8cs+ABo7b+Fo5+Q12+Q12+Grf. Foto John Hylterskog, Digitalt museum JvmKBDB12738:01 |
Mjölkproduktion i modell
De mindre mejerierna var ofta utförda som samtida svensk villabebyggelse. De som var byggda i tegel kan nog ordnas med en konvertering.
Större mejerier följde den allmänna utvecklingen för industribyggnation och därmed går det att hitta konverteringsobjekt från plastbyggsatstilverkarna.
KMJK producerar Jehréns livs, som också innehåller en mjölkbod. Man har dessutom en mjölkpall i sortimentet. Winterzone har mjölkflaskor.
Webreferenser
Handelns historia: Mjölkbutikerna
Järnvägshistoriskt forum: Mjölktransporter (bild) (Mjölktransporter på järnväg).
Järnvägshistoriskt forum: Var (och hur) lastades Mjölkcentralens tankvagnar?
Wikipedia: Mjölkcentralen i Stockholm
Tryckta referenser
"Livsmedelsindustri." i Sveriges industriförbund: Sveriges industri. Stockholm: författaren 1936.
Mats Morell: Jordbruket i industrisamhället. 1870-1945 (Det svenska jordbrukets historia. Band 4). Borås: Natur & Kultur 2001.
Lars Olov Karlsson: "Mjölktransporter på spår och vägar." i Allt om Hobby nr 6/2020.
Slakteri och charkuteri
Vid järnvägsbyggandets premiär på mitten av 1800-talet genomfördes slakt på gården, i första hand för husbehov. Köttkonsumtionen var inte så omfattande och bestod främst av nöt och får. Med en ökad svinhållning uppstod möjligheterna till fläskkött för avsalu, först för den inhemska marknaden och under 1900-talet även för export. För ändamålet byggdes nu större slakterier kring storstäderna och större och mindre andelsslakterier i jordbruksbygderna. Storstadsslakterierna servade främst den lokala marknaden, medan andelsslakterierna blev centrum slakt för export.
|
|
| Mindre slakteri i Gävle under mellankrigstiden. Källa Digitalt museum XLM.D95 |
|
|
| Scans anläggningar i Kalmar 1988. Foto Ola Lejonborn, Digitalt museum KLMF.OL01034 |
Slakteriernas transporter
Större slakterier valde tidigt lägen vid järnvägen för att kunna ordna transporter, även en del mindre slakterier hade järnvägsanslutning. För djurtransporter skaffade sig vissa järnvägar särskilda kreatursvagnar, men svenska G-vagnar blev tidigt huvudalternativ för transporter av nötboskap (djurtransporter är motivet till att G-vagnar försetts med ventilatorer). För småkreatur såsom svin och får byggdes särskilda vagnar littera O och G5. Småkreatur kunde även transporteras i vanliga G-vagnar. Transport av levande djur gjordes alltid som ilgods.
|
|
| Lossning av boskap på Stockholms Slakthus 1955. Foto Lennart Nilsson, Digitalt museum JvmKBDB15505 |
Huvudalternativet för transport av kött och fläsk blev kylvagnar fr.o.m. 1890-talet, även om SJ även tillhandahöll okylda Gsk och Gk-vagnar. Kött transporterades normalt som hela kroppar och styckades i butik eller hos charkuteristen.
Med tiden har allt större andel av transporterna gått över till väg. Dagens tågoperatörer har i regel inga resurser för transport av levande djur, och kylvagnarna är ersatta av växelflak.
Slakterier i modell
De flesta svenska slakterier har byggts i en allmän industriell arkitektur, som medger att de kan konverteras med hjälp av plastbyggsatser eller modulsystem. En del mindre och äldre slakterier liknar mer villor eller allmogebyggnader.
Referenser
Prisma Västra Götaland: Slaktdjursmarknaden innan Skaraslakteriet
Wikipedia: Slakthusområdet (I Stockholm).
Sockerbruk
Vid mitten av 1800-talet började man anlägga sockerbruk i Sverige, och odling av sockerbetor inleddes. Betodling fick sitt genombrott under 1880-talet, då många jordbrukare sökte efter alternativa grödor. Sockerbruken anlades främst i Skåne, men även på Öland och Gotland samt i Östergötland och Västergötland. Betskörden genomföres under intensiva betkampanjer som varade från oktober till januari. Själva skörden var synnerligen manuell och krävde mycket arbetskraft, medan de övriga stegen i sockerproduktionen alla var mekaniserade och industrialiserade. Sockerbetan är en ren avsalugröda som inte hade någon roll i den agrara självhushållningen.
Sockerproduktionen inleds med att betorna finfördelas, urlakas med hett vatten, samt renas, koncentreras och slutligen centrifugeras varvid man får råsocker. Råsockret blandas ut med sirap och tvättas, samt löses upp i vatten därefter. Sockret kristalleras ånyo, och kristallmassan raffineras till olika produkter som strösocker, bitsocker, farinsocker och pärlsocker. Man kan skilja på två anläggningstyper, råsockerbruk som framställer råsocker och sockerraffinaderier som framställer konsumtionssocker av råsocker. Dessa låg ibland men inte alltid på samma plats.
|
|
| Sockerbruket i Linköping på 1950-talet. Lägg märke till betlastade O-vagnar och treskensspår. Foto tidningen Östgötens fotografer, Digitalt museum BL.OG.000156 |
För att få avsättning för produktionen inleddes också en intensiv marknadsföringskampanj där socker och sirap marknadsfördes hårt. Sockerkonsumtionen per svensk mångdubblades. Kaffe, te och gröt sötades, och mycket svenskt matbröd bakades med sirap. Redan vid 1900-talets mitt började problemen för tandhälsan iakttas, så småningom uppmärksammades även andra hälsoproblem.
Sockertransporter
Järnvägarna var en nödvändig förutsättning för sockerindustrin. Jordbrukare i närheten av bruken kunde transportera in sockerbetor på egna kärror, men normalt sätt användes järnvägstransporter. Flera sockerbruk hade dessutom egna industribanor.
Inledningsvis användes betvagnar littera I för bettransporter, senare även O-vagnar. Karaktären på betkampanjerna innebar att järnvägar i betområden hade många vagnar som bara användes en kort tid varje år. Betvagnarna lastades först för hand från jordbrukens kärror, men senare tillkom maskinell lastning såsom betelevatorer på driftplatserna.
|
|
| Lastning av sockerbetor i O-vagnar på ett frilastspår i Höganäs 1938. Foto Gunnar Lundh, Digitalt museum NMA.0077305 |
Eftersom råsockerbruk och sockerraffinaderier ofta fanns på olika platser, skapades också behov av råsockertransporter till raffinaderierna, antingen i särskilda bulkvagnar eller i storbehållare.
|
|
| Lastning av råsocker i storbehållare i Köpingebro 1961. Foto Seved Walther, Digitalt museum JvmKBDB12432:03 |
Konsumtionssocker transporterades i regel emballerat, i G-vagnar.
Numera går de flesta transporter på väg.
Sockerbruk i modell
Även sockerbruk var byggda enligt tidens industriella arkitektur och bör gå att åstadkomma med konverteringar. Sockerbruken var ganska stora anläggningar, så man kan behöva reducera dem till lastnings- och lossningsplatser.
Webreferenser
Digitalt museum: Socker (Utställning på Nordiska muséet).
Sveriges Radio: Historien om socker – lyx och läkemedel som blev "vårt billigaste födoämne" (Om Ulrika Torells sockerforskning).
Utsällniningskritik.se: Om sockrets omväxlande historia (Sockerutställningen på Nordiska muséet).
YouTube: Bakom kulisserna: Socker (Sockerutställningen på Nordiska muséet).
Tryckta referenser - förebild
"Livsmedelsindustri." i Sveriges industriförbund: Sveriges industri. Stockholm: författaren 1936.
Mats Morell: Jordbruket i industrisamhället. 1870-1945 (Det svenska jordbrukets historia. Band 4). Borås: Natur & Kultur 2001.
Christoffer Ahlberg: "Råsockertankvagnar vid Roma sockerbruk." i Smalspårigt nr 167/2024 (Inkl. skisser, 891 mm).
Tryckta referenser - modell
Anders Stéen: "Sockerbruket i Gärdslöv." i Allt om Hobby nr 6/2015 (Scratchbygge i styrenplast och cellpannå, H0).
Anders Stéen: "Sockerbruket i Gärdslöv." i Modelljärnvägsmagasinet nr 26/2016 (Scratchbygge i styrenplast och cellpannå, H0).
Anders Stéen: "Bygg en betelevator." i Modelljärnvägsmagasinet nr 60/2024 (Flera varianter av betelevatorer).
Brännerier
Hembränning förbjöds 1855 i Sverige, d.v.s. året innan den första järnvägen inviges. Brännvin går annars bra att producera för husbehov. Brännvinsproduktion industrialiserades tidigt i Sverige, det fanns många mindre brännerier på landsbygden.
Vin & Sprit bildades 1917 som ett statligt monopolföretag som tog över all sprittillverkning i Sverige. Existerade brännerier togs över av Vin & Sprit eller lades ner. Vin & Sprit drev efterhand en koncentration till fåtal anläggningar, såsom Reymersholme, Åhus, Nöbbelöv, Sundsvall och Falkenberg. Många mindre brännerier försvann efter 1945. Vin & Sprits monopol upphörde 1994 innan EU-medlemskapet, men företaget stod kvar i statlig ägo till 2008 då det såldes till franska Pernod Ricard. De senaste decennierna har en del mindre destillerier öppnat, mest kända är nog Mackmyra.
Huvudingrediensen vid svenska brännerier har varit potatis, även om andra grödor också fungerar. Vid destillering kokas mäsk på potatis och malt. Därefter tillsätts jäst och jäsningen inleds. När jäsningen är klar destilleras den jästa mäsken till råsprit med avsedd styrka. Som biprodukt av råspritproduktionen får man drank som används som kreatursfoder. Råspriten renas därefter till konsumtionssprit och kryddas och buteljeras.
|
|
| Ravlunda brännerier som låg invid stationen i Ravlunda. Foto Jorchr, Wikimedia Commons |
Bränneriernas transporter
Många äldre brännerier var byggda före järnvägarna och löste sina transporter på vägarna. De större anläggningar Vin & Sprit byggde hade å andra sidan i regel både järnvägsanslutning och egna kajer för sjötransporter.
Potatis levererades i säckar eller lådor, och transporterades så småningom i isolerade vagnar. Eftersom destillerierna inte alltid låg intill filtreringsansläggningarna transporterades råsprit ibland i tankvagnar. Buteljerat brännvin förpackades i lådor och transporterades i förseglade täckta vagnar
|
|
| Transport av potatis och rotfrukter i Kiruna 1959. Vagnarna är Grf-vagnar. Foto John Hylterskog, Digital museum JvmKBDB09311 |
Referenser
Wikipedia: Kronobränneri (Staten hade monopol på brännvinsproduktion ett årtionde på 1700-talet).
Wikipedia: Spritfabriken i Åhus
"Livsmedelsindustri." i Sveriges industriförbund: Sveriges industri. Stockholm: författaren 1936.
Övriga wiki-sidor om industrier
Industrier i modell
Industribanor
Svensk industri för MJ: järn och stål
Svensk industri för MJ: gruvor
Svensk modelljärnväg
Webreferenser
Den svenska maten: 30 år i EU – vad har det betytt för svenskt jordbruk?
Jordbruksverket: Marknadsöversikt – livsmedelsindustrin (2012)
Livsmedelsverket: Livsmedelsproduktionen i Sverige 2035 - en framtidsanalys
Wikipedia: Agrara revolutionen
Wikipedia: Svensk livsmedelsindustri
Tryckta referenser
"Livsmedelsindustri." i Sveriges industriförbund: Sveriges industri. Stockholm: författaren 1936.
Bengt Kristensson: "Livsmedelsindustri samt dryckesvaru- och tobaksindustri." i Ingeborg Sjögren (red.): Sveriges industri. Stockholm: Sveriges industriförbund 1967.
Mats Morell: Jordbruket i industrisamhället. 1870-1945 (Det svenska jordbrukets historia. Band 4). Borås: Natur & Kultur 2001.