Kontaktledning

Från Svensk MJ-Wiki
Version från den 2 augusti 2019 kl. 21.41 av 213.113.28.162 (Diskussion) (Komponenter)
Hoppa till: navigering, sök

Kontaktledning är en ledning som överför elektrisk ström till eldrivna dragfordon. Kontaktledningen är utförd så att återledningen sker genom jord, d.v.s. genom spåret. Kontaktledning finns i olika utföranden, i första hand som luftledning eller som strömskena (som t.ex. i Stockholms tunnelbana). I denna artikel behandlas luftledning.

Funktion

Kontaktledningen utgör en sluten krets tillsammans med dragfordonet och återledning via jord, d.v.s. spåret. Fordonen tar upp ström från kontaktledningen med hjälp av en strömavtagare, som i regel släpar mot kontaktledningen. Drivspänningen kan variera mellan olika system, mellan 220 V och 25000 V åtminstone. Både likström och växelström förekommer.

Kontaktledningen måste ligga på en någorlunda konstant höjd över spåret. Ofta behöver höjden kunna minska, främst vid passage av tunnlar och broar. Strömavtagarna måste därför kunna pressas ihop av kontaktledningen. Kontaktledningen måste också vara någorlunda plan. För att jämna ut slitaget på strömavtagarna går kontaktledningen dessutom i zick-zack. Kontaktledningen måste också kunna hantera värmeutvidgningen av materialet utan att dragspänningen i tråden ändras, det löses genom att ledningen är indelad i sektioner som spänns med vikter.

Komponenter

I följande avsnitt beskrivs de komponenter som utgör ett typiskt kontaktledningssystem.

  • Kontakttråd är tråden som överför ström till fordonen, i regel utförd av koppar.
  • Bärlina används för att hänga upp kontakttråden så att den hänger rakt. Bärlinan är också utförd i koppar för att leda ström och ha samma väremutvdgning som kontakttråden. Äldre system för lägre spänning (t.ex. spårväg) saknar ibland bärlina.
  • Bärtrådar förbinder kontakttråden med bärlinan.
  • Utliggare används för att fästa kontaktledningen i stolpen vid få parallella spår, främst på linjen. Utliggarna är elektriskt isolerade från stolpen, och utförda så att de kan svänga runt stolpen för att värmeutvidgningen ska kunna tas upp. Utliggarna har också olika längd för att skapa zick-zackdragningen av kontakttråden. Vid sektionsskarvar och växlar används dubbla utliggare för att byta kontaktledningssektion.
  • Bryggor används i stället för utliggare när många parallella spår finns, främst på bangårdar.
  • Stolpar av olika längd används för att bära upp bryggor och utliggare. Stolparna är isolerade från kontaktledningen.
  • Spännanordningar används för att hålla kontaktledningen spänd. Kontaktledningen är indelad i uppspänningssektioner med en spännanordning i varje ände. Spännanordningarna utgörs i regel av motvikter, även om fjädrar förekommer. Spännanordningar kan vara gemensamma för kontaktråd och och bärlina, eller separata.
  • Sugtransformatorer eller spartransformatorerer används för att förbättra återledningen genom spåret, eftersom strömmen ibland hittar andra vägar än genom rälerna. Dessa s.k. vagabonderande strömmar minimeras med sug- eller spartransformatorer.
  • Drivsektioner utgör kontaktledningens elektriska indelning. Drivsektionernas skarvar ligger i regel vid sugtransformatorerna. En drivsektion består normalt av flera uppspänningsektioner.
  • Sektionsskarv finns mellan drivsektioner och vid sugtransformatorerna. Vid vissa växlar krävs en sektionsskarv för att undvika livsfarliga strömmar mellan drivsektionerna.
  • Frånskiljare för att koppla om drivsektioner.

Utförandet på dessa komponenter är olika för olika kontaktledningssystem, och har också ändrats genom åren. Alla komponenter finns inte heller i alla system. För modellbyggaren innebär det att utförandet av kontaktledningen beror på vald förebild och epok.

Svensk kontaktledning

SJ:s äldre modell

När SJ inledde sin elektrifiering, inledningsvis på Malmbanan och Västra stambanan 1916-1927, skapade man ett kontaktledningssystem för begränsade hastigheter, där det räckte med en sth på 90 km/h. Stolparna utfördes i svetsat galvaniserat stål (som ofta målades grönt), och utliggarna monterades i stolparna på vertikala porslinsisolatorer så att utliggarna kunde vrida sig i isolatorerna. Utliggarna bestod av tre delar, överst en dragstång som var fäst i den övre isolatorn, sedan ett diagonalrör som förband dragstångens yttre ände med den nedre isolatorn och slutligen ett horisontalrör från den nedre isolatorn till kontakttråden. Bärlinan var fäst i dragstången, och en bärtråd förband bärlinan med kontakttråden vid utliggaren.

Längs med kontaktledningen gick också en återledning på stolpens framsida mellan isolatorerna för utliggaren, som användes för att spårets återledningsförmåga var för svagt. Denna återledning har oftast förstärkts efterhand, med en eller två återledningar på stolparnas baksida. Längs med kontaktledningen i stolparnas topp går också två eller tre hjälpkraftledningar, som användes för diverse strömförsörjning längs med banan.

Stolpar som behövde stöd för dragkrafter längs banan försågs med en diagonalsträva, det gällde främst stolpar med spännanordningar.

När man ville öka hastigheterna på snälltågen vid 1930-talets slut var detta system inte tillräckligt. Det blev gärna en studs på strömavtagarna vid den stela infästningen av kontaktledningen i utliggaren när hastigheten översteg 100 km/h. För att hantera detta försågs utliggaren med ett s.k. tillsatsrör som fästes i horisontalröret vilket gav kontakttråden ett mera flexibelt fäste i utliggaren. Bärlinan fästes vidare i dragstången med en s.k. Y-lina för att öka flexibiliteten även där. Därmed hade man fått en kontaktledning som medgav en sth på 135 km/h lagom till att de första F-loken levererades 1942. Dessa system installerades på stambanorna efter hand, medan det äldre systemet fortfarande installerades på sidobanor.

Dimensioner för SJ äldsta system
Dimension
Mått
Anmärkning
Stolpavstånd (m)
60 Vid rakspår; kortare i kurvor
Avstånd mellan bärtrådar (m)
10

Trådhöjd över rök (m)
5,6
Nominell höjd, lägre under broar och tunnlar
Anspänningssektion (m)
1200-1400
Mellan spännanordningar
Driftsektion (m)
5000
Mellan sugtransformatorer
Max avvikelse från spårmitt (m)
0,4
Zick-zack på rakspår
Sth (km/h)
90-135
Den högre hastigheten med tillsatsrör och Y-lina.

SJ:s nyare modell

I slutet på 1970-talet började SJ förbereda för att öka sth till 160 km/h, vilket Rc3 medgav, och så småningom behövde man öka till 200 km/h för X2000. De viktigaste förändringarna var en högre inspänningskraft i tråden, nya mer flexibla utliggare och mycket små toleranser i kontaktledningens höjd över räls överkant. Dessutom infördes nya strömavtagare. Systemet kallas ST 15/15 eller SYT 15/15.

Dimensioner för SJ nyare system
Dimension
Mått
Anmärkning
Stolpavstånd (m)
60 Vid rakspår; kortare i kurvor
Avstånd mellan bärtrådar (m)
10

Trådhöjd över rök (m)
5,5
Nominell höjd, lägre under broar och tunnlar
Anspänningssektion (m)
1200
Mellan spännanordningar
Driftsektion (m)
5000
Mellan sugtransformatorer
Max avvikelse från spårmitt (m)
0,3
Zick-zack på rakspår
Sth (km/h)
200

Kontaktledning i modell

  • Endast bryggor och utliggare
  • Kontaktledning med luftspalt
  • Mekaniskt fungerande ledning
  • Elektriskt fungerande ledning

Referenser

Christer Engström: "Kontaktledning i skala 1:1 och i modell." i Christer Engström, Rutger Friberg & Lars Olov Karlsson (red.): Allt om Modelltåg. Modelljärnvägsboken. Stockholm: Allt om Hobby 2001. (Behandlar svensk kontaktledning i förebild och modell).

Wikipedia: Kontaktledning (järnväg)

Wikipedia: Rälsåterledning