Svenska hållplatser

En hållplats är en plats på linjen för trafikutbyte som saknar signaler, enligt de bestämmelser som gällt förr. Hållplatser byggs framför allt för persontrafik på platser som inte kräver en station.

Utvecklingen av hållplatser

De första hållplatserna tillkom på platser som inte riktigt motiverade att man byggde en station. Ofta behövde man ändå ha utbyte av både trafikanter och gods, varför många tidiga hållplatser hade sidospår. I så fall benämndes de "håll- och lastplatser" och hade i regel signaler. Denna typ av hållplatser byggdes redan när när järnvägen byggdes, men har också tillkommit efterhand som nya trafikbehov uppstått.

Älmås håll- och lastplats på Halmstads-Bolmens Järnväg 1923, 1067 mm. Älmås tillkom 1889 när banan byggdes. Notera T-semafor och växelklot. Källa Digitalt museum JvmKDAA09241

Dessa håll- och lastplatser lades gärna vid en banvaktsstuga och var försedda med någon form av väntrum, ibland sammanbyggt med banvaktsstugan. Då kunde också viss försäljning av biljetter ske.

Nästa större utbyggnad av hållplatser inleddes när rälsbussar började införas på 1920-talet. Under konkurrens från den snabbt ökande landsvägstrafiken ökade järnvägarna sin service med att ha flera stopp. Denna typ av hållplatser låg ofta vid en vägkorsning, och var i allmänhet enklare. Ibland endast en kort plattform, en hållplatsskylt och en s.k. plåtstins för att signalera till rälsbussföraren att en ville stiga på. I vissa fall tillhandahölls också en kur.

Fallet hållplats på Inlandsbanan 1938, en enkel hållplats med en kort plattform, en hållplatsskylt, en plåtstins och en obevakad järnvägsövergång. Källa Digitalt museum JvmKBEB04174:01