Skillnad mellan versioner av "Svensk industri för MJ: gruvor"
Admin (Diskussion | bidrag) (→Inledning: Bilder) |
Admin (Diskussion | bidrag) m (→Inledning) |
||
| Rad 40: | Rad 40: | ||
{| class="captionBox" | {| class="captionBox" | ||
| class="captionedImage" | | | class="captionedImage" | | ||
| − | [[Image:Norberg | + | [[Image:Norberg Mossgruvan.jpg|Norberg Mossgruvan]] |
|- | |- | ||
| class="imageCaption" | Mossgruvan i Norberg ca 1900. Källa Samlingsportalen Jvm.KCAC10036 | | class="imageCaption" | Mossgruvan i Norberg ca 1900. Källa Samlingsportalen Jvm.KCAC10036 | ||
Versionen från 13 oktober 2018 kl. 20.21
Inledning
Gruvdrift i Sverige har anor sedan 1200-talet, sannolikt tidigare. Här ska dock endast behandlas den period då gruvdriften var kopplad till järnvägstransporter. Huvuddelen av svensk gruvnäring har varit koncentrerad på järnmalmsbrytning, men även koppar, zink, bly, silver, guld, kobolt och nickel har brutits i Sverige. I Skåne har också en del kolgruvor funnits, men stenkol har alltid behövt importeras till Sverige.
Det billigaste sättet att bryta gruvor är dagbrott, d.v.s. att bryta malm i en stor grop. Dagbrott finns på flera håll i Sverige, men oftast har underjordiska gruvor krävts för att få fram malm ur det svenska berget. Processen vid en underjordisk gruva kan beskrivas som
- Ortdrivning för att få tillgång till malmkropparna.
- Produktionsborrning och sprängning för att sönderdela malmen.
- Produktionslastning till malmfickor inne i gruvan.
- Tappning till krossverken, som i moderna gruvor befinner sig i gruvan.
- Krossning
- Uppfordring av malm till markytan
Därmed får man styckemalm, som tidigare skeppats direkt till träkolsmasugnar. Under 1900-talet har dock i regel en fortsatt förädling av malmen skett vid gruvan:
- Sovring, där malmen krossas och siktas, samt separeras från gråberg utan malminnehåll.
- Arikning, för att ytterligare höja malmhalten. Därefter får man slig (väsentligen fin sand av järnmalm), som ibland är slutprodukten.
- Pelletisering, där sligen sintras till kulor med en diameter på 10-15 mm.
Vad gäller järnmalm är gruvorna i Kiruna och Malmberget helt dominerade volymsmässigt, och dessutom motivet för byggandet och driften av malmbanan.
Ur transportsynpunkt är produkten från en järngruva malm i större eller mindre mängd, i form av styckemalm, slig eller pellets. Andra förädlingsprodukter har också förekommit. Mängden insatsvaror är begränsat, främst sprängämnen men även en del drivmedel och smörjoljor.
De typiska byggnaderna för en underjordsgruva gruva är gruvlaven, där uppfordrongsverket satt, anrikningsverk och eventuellt ett pelletsverk. Hundbanor för malmutlastning och malmfickor för förvaring av malm i olika stadier av förädling var också vanligt.
|
|
| Bäckegruvan i Riddarhyttan med trälave på 1940-talet. Källa Samlingsportalen Jvm.KCAC07373 |
|
|
| Schaktet Albert i Billesholm på 1910-talet, en kolgruva. Äldre öppen lave. Källa Samlingsportalen Jvm.KCAC09485 |
|
|
| Persbergs gruvor 1928. Foto Axel Eliasson, Samlingsportalen Jvm.KCAC13920 |
|
|
| Mossgruvan i Norberg ca 1900. Källa Samlingsportalen Jvm.KCAC10036 |
|
|
| Anrikningsverket i Kantorp 1905-13. Källa Samlingsportalen Jvm.KCAC09724 |
Exempel: Dannemora gruvor
Dannemora gruva har brutits sedan 1500-talet, och konjunkturen har gått upp och ned. Mellan 1927 och 1935 låg driften helt nere. 1955 hade man en större anläggning klar, med nytt sovringsverk och anrikningsverk, då producerade man 600 000 ton malm om året.
