Svensk industri för MJ: gruvor
Gruvdrift i Sverige har anor sedan 1200-talet, sannolikt tidigare. Här ska dock endast behandlas den period då gruvdriften var kopplad till järnvägstransporter. Huvuddelen av svensk gruvnäring har varit koncentrerad på järnmalmsbrytning, men även koppar, zink, bly, silver, guld, kobolt och nickel har brutits i Sverige.
Det billigaste sättet att bryta gruvor är dagbrott, d.v.s. att bryta malm i en stor grop. Dagbrott finns på flera håll i Sverige, men oftast har underjordiska gruvor krävts för att få fram malm ur det svenska berget. Processen vid en underjordisk gruva kan beskrivas som
- Ortdrivning för att få tillgång till malmkropparna.
- Produktionsborrning och sprängning för att sönderdela malmen.
- Produktionslastning till malmfickor inne i gruvan.
- Tappning till krossverken, som i moderna gruvor befinner sig i gruvan.
- Krossning
- Uppfordring av malm till markytan
Därmed får man styckemalm, som tidigare skeppats direkt till träkolsmasugnar. Under 1900-talet har dock i regel en fortsatt förädling av malmen skett vid gruvan:
- Sovring, där malmen krossas och siktas, samt separeras från gråberg utan malminnehåll.
- Arikning, för att ytterligare höja malmhalten. Därefter får man slig (väsentligen fin sand av järnmalm), som ibland är slutprodukten.
- Pelletisering, där sligen sintras till kulor med en diameter på 10-15 mm.
Vad gäller järnmalm är gruvorna i Kiruna och Malmberget helt dominerade volymsmässigt, och dessutom motivet för byggandet och driften av malmbanan.
