Skillnad mellan versioner av "Koppel"

Inledning

Ett koppel ska medge att tåg kopplas ihop och och isär på ett säkert sätt, och att dragkrafter (och vanligen tryckkrafter) tas upp i tåget. Det finns många olika varianter av koppel för modelljärnvägsbruk, som har olika för- och nackdelar, samtidigt som någon dominerande standard inte har utkristalliserat sig. Detta innebär bryderier för modellrallaren - man behöver välja en koppeltyp för att kunna koppla ihop alla sina fordon, samtidigt som det inte går att hitta en lösning som är möter alla tänkbara krav. Var och en behöver alltså göra en egen avvägning i val av koppel. Detta val påverkas förstås också av annat än kopplets kvaliteter, som vilket jobb man vill lägga ned, vilka koppel som är lätta att få tag i och eventuella klubbstandarder som man behöver anpassa sig till.

Önskvärda egenskaper hos ett MJ-koppel

• Helst skulle kopplet vara skalenligt, eller åtminstone förebildslikt. Det finns två olika typer av koppel som används av de flesta förebilder till MJ, det europeiska kopplet med krok, ögla och buffertar och det amerikanska Janney-kopplet. Det finns dessutom flera andra varianter som mest förekommer på smalspår, spårvagnar och rälsbussar. Många modellkoppel har inget att göra med hur ett riktigt koppel ser ut.
• Om man inte har ett skalenligt koppel, så är det åtminstone önskvärt att fordonen hamnar på skalenligt avstånd från varandra. Detta är besvärligt att åstadkomma för modeller av europeiska fordon med buffertar, medan alla typer av centralkoppel (utan buffertar) i modell brukar medge ett skalenligt avstånd.
• Någon form av automatisk koppelfunktion, så att två fordon bredvid varandra kan kopplas ihop utan att man behöver peta med något. Alla MJ-koppel med automatisk koppelfunktion kopplar ihop när man kör ihop fordon i lagom fart.
• Smidig avkoppling, helst utan att behöva peta med något. Idag löses detta antingen med att man lyfter isär kopplen (att lyfta ett fordon måste ses som ett misslyckande), eller att det finns avkopplingsanordningar utplacerade på banan.
• Har man fasta avkopplingsanordningar vill man gärna ha det som Märklin kallade rangerfunktion, d.v.s. att man efter avkoppling vid avkopplingsanordningen kan skjuta en avkopplad vagn utan att fordonen kopplar ihop igen.
• Naturligvis hög säkerhet i funktionen, d.v.s. att man inte tappar kopplade fordon, att automatkopplen kopplar när de ska och att avkopplingen fungerar som den ska.

Koppling och avkoppling fungerar inte i hur små kurvradier som helst. Automatiska koppel är känsligare än manuella, men alla koppeltyper har en undre gräns där koppling inte längre är möjlig. För flera koppeltyper är det dessutom så att minsta radie för koppling är mindre än minsta radie för avkoppling - vilket innebär att man kan riskera att koppla av en vagn där den inte går att koppla med.

Vidare är det inte särskilt smidigt att koppla av koppel som är sträckta, vare sig i verkligheten eller i modell. Därför är det lämpligt att slacka kopplen lite genom att backa loket mot tåget någon cm innan man försöker koppla av.

Alla koppeltyper kräver noggrann justering av höjdläget, och avståndet till buffertbalken för vagnar med buffertar. Tyvärr följer inte alla tillverkare standarderna riktigt, så detta kan behöva kontrolleras.

Andra wiki-sidor om rullande material

Kategori: koppel (Olika typer av koppel].

Tillbaka till nybörjarguiden

Tryckta referenser - allmänt

Göran Sohlberg: "Nickande koppel." i Modelljärnvägsmagasinet nr 15/2013 (Digitalstyrd avkoppling).

Webreferenser

Railcolornews: Digital Automatic Coupling: Winning Design Announced (Scharfenbergskopplet som framtidens koppel).

Modellbahnfrokler: Kupplungen (Ytterligare en tysk artikel om koppel).

Svenskt MJ-forum: Bästa kopplet för rangering? (Tråd om goda egenskaper för rangeringskoppel).