Skillnad mellan versioner av "Överföringstrafik"

Versionen från 2 augusti 2018 kl. 17.26

Med överföringstrafik avses i detta sammanhang att transportera fordon med en spårvidd på en järnväg med en annan spårvidd.

Bakgrund

När smalspåriga järnvägar byggdes uppstod behovet av att överföra laster mellan spårvidderna. Under 1800-talet gjordes detta för hand, och löneläget var sådant att det inte medförde några ohanterliga kostnader. När man efter sekelskiftet 1900 ökade trafiken med tankvagnar och träkolstransporter, uppstod ett behov av att slippa omlastning mellan spårvidderna. Framför allt handlade det om att få fram normalspåriga vagnar på smalspåriga järnvägar.

Det s.k. fria rummet (d.v.s. vilken höjd och bredd fordonen får ha) är normalt mindre på smalspårsbanor än på normalspårsbanor. För att kunna överföra normalspårsvagnar måste detta utvidgas, ibland mer än för normalspår. Detta innebar kostnader för smalspårsbanorna, som ibland införde begränsningar på att överföringstrafik inte fick gå på hela banan eller på hur höga de överförda vagnarna fick vara.

Två lösningar utkristalliserade sig tidigt:

• Överföringstrallor, som med gafflar stöder direkt på den normalspåriga vagnens hjulaxlar. Till fördelarna hör att normalspårsvagnarna inte kommer så högt, till nackdelarna hör att det är svårt att ordna med bromsar och att det inte går att transportera treaxliga vagnar och vagnar med korta boggier på överföringstrallor. Trallorna kopplas med stångkoppel eller direkt med normalspårsvagnarnas koppel.
• Överföringsvagnar, som har en ram som man ställer normalspårsvagnen på. Dessa blir högre än trallorna, men kan hantera de flesta normalspårsvagnar och kan förses med broms. Överföringsvagnar kopplades oftast med stångkoppel.

Överföringstrallor

I Sverige var inte överföringstrallor så vanligt, Det var endast DHJ i Dannemora (1902) och ÖCJ i Åtvidaberg (1906) som fick trafiktillstånd. DHJ övergick till överföringsvagnar, men i Åtvidaberg fanns trallorna kvar tills smalspårstrafiken upphörde 1964. I Åtvidaberg användes en smalspårig koppelvagn med buffertar och normalspårskoppel i ena änden för att koppla normalspårsvagnarna. Trallorna i Åtvidaberg fick endast användas inom stationsområdet, men det finns i uppgifter att de använts på längre sträckor (till Falerum), då med sth 20 km/h.

Överföringsvagnar

Standardlösningen i Sverige blev i stället överföringsvagnar. NKlJ började med överföringsvagnar på linjen Finnshyttan-Hagfors 1908, främst för träkolstransporter. Denna lösning kom sedan användas av många smalspårsbanor efterhand som de hade möjligheter att göra investeringen i överföringsvagnar och utvidgning av fria rummet. Utbyggnaden av överföringstrafik fortsatte när SJ hade övertagit många smalspårsbanor under 1940-talet, i strävan att reducera trafikkostnaderna. 1961 uppger SJ att vagnslaster på normalspårsvagnar kan nå alla delar av SJ:s återstående smalspårsnät.