RIV-avtalet

Mellan 1922 och 2006 reglerade RIV-avtalet internationell godstrafik i Europa. Vagnar som uppfyllde RIV-avtalet fick användas i gränsöverskridande trafik utan särskilda åtgärder, dessa vagnar är märkta "RIV". Även icke RIV-märkta vagnar fick användas i internationell trafik, mottagande förvaltning har dock då rätten att avvisa vagnen. SJ tillät endast icke RIV-märkta vagnar till destinationer i Norge och Danmark. För utrikes trafik från Sverige användes i första hand utländska vagnar, i andra hand SJ's. Enskilda järnvägar hade rätt att bestämma att deras godsvagnar inte fick användas i utrikes trafik.

När man mottagit och lossat en järnvägsegen vagn från annat land, ska den skickas tillbaka till ägaren, dock helst lastad. Om flera laster kan hittas till vagnen ska i första hand väljas last tillbaka till ägarbolaget, i andra hand last som passerar ägarbolaget och i tredje hand last som innebär att vagnen kommer närmare ägarbolaget. Kan inte någon last hittas som uppfyller detta ska vagnen skickas hem tom. (Vagnen ska egentligen skickas tillbaka över samma station som den passerade in i Sverige via, men det torde sällan finnas så många alternativa vägar på en modulbana). Omdirigering innebär att en vagn först skickas till en annan station för att hitta last. Enligt RIV-avtalet är omdirigering endast tillåtet om lasten sedan passerar en internationell gräns på vägen mot hembanan.

Utländska privatvagnar disponerades enligt ägarens order. Mottagande järnväg hade dock rätt att återsända utländsk privatvagn till hemstationen åtta dagar efter lossning, eller efter femton dagar om vagnen anlänt tom.

Referenser

Wikipedia: International Wagon Regulations (RIV).