Kontaktledning
Kontaktledning är en ledning som överför elektrisk ström till eldrivna dragfordon. Kontaktledningen är utförd så att återledningen sker genom jord, d.v.s. genom spåret. Kontaktledning finns i olika utföranden, i första hand som luftledning eller som strömskena (som t.ex. i Stockholms tunnelbana). I denna artikel behandlas luftledning.
Funktion
Kontaktledningen utgör en sluten krets tillsammans med dragfordonet och återledning via jord, d.v.s. spåret. Fordonen tar upp ström från kontaktledningen med hjälp av en strömavtagare, som i regel släpar mot kontaktledningen. Drivspänningen kan variera mellan olika system, mellan 220 V och 25000 V åtminstone. Både likström och växelström förekommer.
Kontaktledningen måste ligga på en någorlunda konstant höjd över spåret. Ofta behöver höjden kunna minska, främst vid passage av tunnlar och broar. Strömavtagarna måste därför kunna pressas ihop av kontaktledningen. Kontaktledningen måste också vara någorlunda plan. För att jämna ut slitaget på strömavtagarna går kontaktledningen dessutom i zick-zack. Kontaktledningen måste också kunna hantera värmeutvidgningen av materialet utan att dragspänningen i tråden ändras, det löses genom att ledningen är indelad i sektioner som spänns med vikter.
Komponenter
I följande avsnitt beskrivs de komponenter som utgör ett typiskt kontaktledningssystem.
- Kontakttråd är tråden som överför ström till fordonen, i regel utförd av koppar.
- Bärlina används för att hänga upp kontaktråden så att den hänger rakt. Bärlinan är också utförd i koppar för att leda ström och ha samma väremutvdgning som kontaktråden. Äldre system för lägre spänning (t.ex. spårväg) saknar ibland bärlina.
- Bärtrådar förbinder kontakttråden med bärlinan.
- Utliggare används för att fästa kontaktledningen i stolpen vid få paralella spår, främst på linjen. Utliggarna är elektriskt isolerade från stolpen, och utförda så att de kan svänga runt stolpen för att värmeutvidgningen ska kunna tas upp. Utliggarna har också olika längd för att skapa zick-zackmönstret för kontakttråden. Vid sektionsskarvar och växlar används dubbla utliggare för att byta kontaktledningssektion.
- Bryggor används i stället för utliggare när många paralella spår finns, främst på bangårdar.
- Stolpar av olika längd används för att fästa bryggor och utliggare. Stolparna är isolerade från kontaktleningen.
- Spännanordningar används för att hålla kontaktledningen spänd, kontaktledningen är indelad i uppspänningssektioner med en spännanordning i varje ände. Spännanordningarna utgörs i regel av motvikter, även om fjädrar förekommer. Spännanordningar kan vara gemensamma för kontaktråd och och bärlina, eller separata.
- Sugtransformatorer eller spartransformatorerer används för att förbättra återledningen genom spåret, eftersom strömmen ibland hittar andra vägar än genom rälerna. Dessa s.k. vagabonderande strömmar minimeras med sug- eller spartransformatorer.
- Drivsektioner utgör kontaktledningens elektriska indelning. Drivsektionernas skarvar ligger i regel vi sugtransformatorerna. En drivsektion består normalt av flera uppspänningsektioner.
- Sektionsskarv mellan drivsektioner. Vid sugtransformatorerna och vid vissa växlar krävs en sektionsskarv för att undvika livsfarliga strömmar mellan drivsektionerna.
- Frånskiljare för att koppla om drivsektioner.
Utförandet på dessa komponeneter är olika för olika kontaktledningssystem, och har också ändrats genom åren. Alla komponeneter finns inte heller i alla system.
Kontaktledning i modell
- Endast bryggor och utliggare
- Kontaktledning med luftspalt
- Mekaniskt fungerande ledning
- Elektriskt fungerande ledning
