Trafikkoncept epok IVa

Förutsättningar

Normalt utvecklar man ett trafikkoncept när man planerar trafiken för en modulträff och vet vilken banuppställning som kan bli aktuell. Detta koncept är istället utvecklat för att på ett enkelt sätt teckna ned hur SJ's trafik under epok IV a (1967-1979) kunde te sig, i första hand tänkt som underlag för planering av modulträffar med svensk förebild.

Även om det kan se ut så, är inte realism målet med detta koncept, utan att utnyttja förebildens lösningar till en så varierad och intressant trafik som möjligt.

Tills någon bygger en större terminalstation, kommer tågmagasin behöva avsluta större linjer.

Persontrafik

Under den här perioden var SJ persontrafik utsatt för konkurrens från vägtrafiken, såväl busstrafik som privatbilism, samt Sveriges omfattande urbanisering. Denna situation mötte man genom:

1. En stegvis ökad turtäthet på dagtågen på medellånga och långa distanser, den s.k. "entimmestrafiken", på huvudlinjerna. Entimmestrafiken omfattade Stockholm-Malmö, Stockholm-Götebrorg, Stockholm-Uppsala samt även Örebro, Växjö, Jönköping och Kristianstad. På linjerna Stockholm-Falun, Stockholm-Sundsvall, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Uddevalla, Borås samt Malmö-Göteborg och Helsingborg-Hässleholm blev det istället tåg varannan timme.
2. Nedläggning av många mindre stationer på huvudlinjerna, vilket eliminerade behovet av långväga persontåg med många stopp.

Därmed lyckades man stävja minskningen av mängden resor och en viss återhämtning av resenärer på SJ inleddes fr.o.m. 1972.

• Expresståg (Xt) avsåg de snabbaste förbindelserna, alltid insatta som dagtåg. Expresstågen på huvudlinjerna var loktåg med litt Ra eller Rc, och var i praktiken inte så mycket snabbare än snälltågen. Under entimmestrafiken delade expresståg och snälltåg på avgångarna. Expresståg fick i allmämhet den modernaste materialen. Polleterat resgods och cyklar fick i allmänhet inte medföras med expresståg.
• Snälltåg (Snt) användes för de flesta tåg på medel- och långdistans. Dessa sattes in både som dagtåg och nattåg. Under entimmestrafiken delade expresståg och snälltåg på avgångarna på dagtid. Snälltåg på huvudlinjerna drogs av Ra, Rc och ibland F-lok, på övriga linjer förekom även D-lok och diesellok. Dessa tåg kunde vara rätt långa och hade fortfarande resgodsutrymmen och ibland restaurangvagn. De flesta sovvagnsförbindelser var snälltåg, även om enstaka nattåg var persontåg. I nattågen fanns dessutom alltid sittvagnar. Vissa snälltåg medförde också postvagnar.
• Persontåg (Pt) kunde vara både loktåg, rälsbussar och motorvagnar. Persontågen under denna period omfattade lokaltåg runt större städer, tåg på bibanor samt kortare förbindelser på huvudlinjerna. Vissa tåg bytte från snälltåg till persontåg eller tvärtom på olika delsträckor. Rälsbusståg erbjöd i regel endast 2 klass, Y6-familjen dominerade helt i rälsbusstrafiken. Lokaltrafiken i storstadområdena krävde tidigt specialbyggda vagnar (B13, B6); loktåg med lokaltrafikvagnar var huvudalternativet för lokaltrafik under dena period. Elmotorvagnar (X6, X7) förekom också. X1 började levereras till Stockholmstrafiken.

Direkta vagnar mellan större stationer var vanligt förekommande. Dessa kunde tas ur tåg med destination längre bort och dessutom växlas mellan flera tåg för att nå sin destination. Sovvagnar och sittvagnar (AB) var vanligast, restaurangvagnar har också förekommit.

Godstrafik

Även godstrafiken kände av konkurrensen från vägtrafiken, men SJ godstrafik höll trots detta en stabil volym under denna tid, tack vare en del nya fraktkunder. Järnvägens marknadsandel av godstransporter minskade likväl, eftersom vägtrafiken ökade ännu mer.

• Godsexpresståg (Gxt) var de snabbaste godstågen, för gods prioriterat gods, såsom färskvaror, kemikalier, containertrafik och styckegods. Godsexpresståg gick i regel mellan större stationer och hade få stopp. För att få gå i godsexpresståg måste vagnarna kunna gå i 90 km/h. Tågen delas in i vagngrupper med vagnar för respektive station.
• Normalgodståg (Ngt) användes för transporter på längre avstånd. Tågen stannade endast på på större stationer där det fanns rangerspår och växellok, varvid vagnar hämtades och/eller lämnades. Tågen delades in i vagngrupper med vagnar för respektive stopp.
• Lokalgodståg (Lgt) användes för transporter på kortare avstånd. Ett lokalgodståg går längs en viss linje och hämtar och lämnar i regel vagnar vid samtliga stationer och lastplatser längs linjen. De flesta godstransporter började och slutade med ett lokalgodståg. De flesta driftplatser rangerades med lokalgodstågets eget lok, men vissa stationer hade eget växellok eller lokomotor.

Vagnslasttrafiken var grunden för godstrafiken och stod för nästan hälften av SJ:s trafikintäkter. Kunden beställde en viss vagntyp av SJ till en viss plats på järnvägsnätet, och lastade själv vagnen. Platser som användes var frilastspår på stationer, egna sidospår vid stationer, industrispår (där kunden i vissa fall också svarade för växling), eller lastplatser längs linjen. SJ forslade därefter vagnen till avsedd destination, där kunden ansvarade för lossning.

Avskilda vagnar var vagnslastvagnar som permanent stod till en viss kunds förfogande. Dessa utgick från kundens lastningsstation och gick antingen i fasta relationer med en bestämd destination, eller till destinationer som bestämdes efterhand av kunden. Tomma vagnar skickas direkt tillbaka till lastningsstationen. De reklammålade vagnar som förekom under perioden var oftast avskilda vagnar.

Styckegods var järnvägens sätt att hantera frakter som inte krävde en hel vagn. Under perioden organiserades styckegodstrafiken om efter principen "tåget på längden, lastbil på tvären". Tåg tog styckegodset mellan ett antal större stödjepunkter, där lastbil tog över trafiken. SJ:s egna åkerier GDG och Svelast tog stora delar av lasbilstrafiken.

Privata vagnar var vagnar som ägdes av något annat företag än en järnvägsförvaltning. Europeiska bestämmelser innebar att även privatvagnar registrerades vid en järnvägsförvaltning, så de flesta var märkta SJ, där de hade en egen nummerserie. Privata vagnar hade alltid en specifik hemstation. Därifrån skickades vagnarna till avsedd destination, för att gå direkt tomma tillbaka till hemstationen. De flesta tankvagnar var privatvagnar.

Systemtåg var en expanderande verksamhet under denna tid. När flottningen på Indalsälven, Ljungan och Indalsälven började SJ köra hela tåg med timmer. Bilindustrin utnyttjade hela tåg med både färdiga produkter och delar mellan olika produktionsanläggningar. Heltåg med olja, koks, cellulosa, papper, järn, stål och flis förekom också.

Linjetyper

Stambana

Motsvarar Sthlm – Gbg, Sthlm – Malmö, Oslo – Gbg – Malmö, Sthlm – Oslo, och Norra Stambanorna. Dessa linjer kännetcknas i huvudsak av att de sammanbinder större städer. Samtliga stambanor var elektrifierade och enkel- eller dubbelspåriga.

På Västra och Södra stambanan infördes efter hand entimmestrafiken med expresståg och snälltåg. Den kompletterades av en del lokaltrafik i storstadsområdena, samt vissa andra lokala förbindelser. På västkustbanan gick de större persontågen istället varannan timme, medan persontrafiken på norra stambanan glesades ut till förmån för Ostkustbanan.

Godstrafiken på stambanorna var i stor utsträckning ordnad så att transporter över längre avstånd ägde rum på nätterna, vilket innebar att lokalgodstågen i sin tur kunde gå på dagen och lasterna distribueras vidare direkt på kvällen. Stambanorna hade i regel många normalgodståg varje dag, varav de flesta endast gick en delsträcka, och en handfull godsexpresståg. Godsexpresstågen gick oftast längre sträckor. Dessutom fanns ett antal lokalgodståg, som såg till att mellanliggande stationer servades med godstransporter.

Sammansättningen av tåg för en stambana kräver rätt omfattande rangermöjligheter, och genomfördes i första hand vid ändstationerna. Större förgreningsstationer längs linjen användes också. På de allra största stationerna var sammansättningen av persontåg och godståg separat.

Det kan vara lämpligt att tänka sig ett läge närmare ena änden av en stambana när en modulträff planeras, då kan nattrafik hanteras lättare utan 24h trafikdygn.

Malmbanan

Malmbanan Narvik-Luleå har en helt unik karaktär i det svenska järnvägsnätet. Sedan starten på 1890-talet har den använts för att skeppa ut malm från Lappland över Narvik och Luleå. Den tunga malmtrafiken, med Dm, Dm3 och Of-lok, dominerade helt trafiken och den övriga trafiken var inte särskilt omfattande. Några persontåg om dagen, ett par tåg med sovvagnar för turisttrafiken och ett lokalgodståg för de lokala behoven. Narvik ligger i Norge, men har ingen förbndelse med det övriga norska järnvägsnätet. Istället gick direkta sovvagnar mellan Narvik och Oslo genom Sverige.

Att ta malmbanan som förebild för modultrafik kräver lite extra vad gäller rullande materiel och moduler. Dessutom var trafikmönstret var rätt enahanda.

Kontinentförbindelserna

Tåg mellan kontinenten och Sverige nyttjade tågfärjor, Helsingborg-Helsingör eller Malmö-Köpenhamn för förbindelser till Västeuropa och Trelleborg-Sassnitz för förbindelser till Östeuropa. Förbindelserna från Köpenhamn söderut gick inledningsvis antingen via Gedser-Grossenburode eller över Jylland via Korsör-Nyborg. 1964 öppnade den nya förbindelsen över Rödby-Puttgarten som sedan kom att ta över mer och mer av de direkta tågförbindelserna till Västeuropa.

Direkta vagnar till olika destinationer på kontinenten förekom, såväl sittvagnar som sovvagnar. Vilka destinationer som fanns varierade lite mellan åren. SJ har haft sitt- och sovvagnar till Köpenhamn under hela perioden. Sittvagnar till Paris och Hoek van Holland (ABo24) gick i flera år, senare även till Hamburg. Sovvagnar till Paris, Milano och Rom (Wagon Lits), liksom till Hamburg och Berlin, har också förekommit.

Det finns en imponerande dansk modul med en färj- och hamnstation, Hirtshavn, men tills den får flera efterföljare får nog färjetrafiken representeras med ett tågmagasin, ifall det skulle behövas en förbindelse med kontinenten.

Norgeförbindelse

Motsvarar Nordvästra Stambanan, Norrländska tvärbanan eller f.d. Dalslands Järnväg, Mellerud – Kornsjö. Förbindelserna till Norge går alla genom glesbygd, vilket innebar att trafiken närmast gränsen var ganska begränsad. Samtliga var elektrifierade på den svenska sidan.

Ett fåtal persontåg hade direkt förbindelse över gränsen, i regel nattsnälltåg eller expresståg. Övriga tåg hade gränsstationen som slutstation, medan genomgående direkta vagnar varit vanligare. Blandade tåg förekom.

Enstaka genomgående fjärrgodståg och godsexpresståg samt blandade tåg stod för godstrafiken öven gränsen. Gränsstationen har i övrigt servats med lokalgodståg och blandade tåg. Sammansättning av tåg genomfördes vid Charlottenberg och Storlien. I Kornsjö (som var rätt liten) gjordes detta endast för den lokala trafiken.

Större sekundärlinje

Motsvarar kust-till-kustlinjen Gbg – Kalmar/Karlskrona, Västeråsbanan, Helsingborg – Hässleholm, Ostkustbanan Gävle – Sundsvall – Härnösand, Uddevalla – Herrljunga – Borås – Varberg eller Falköping – Nässjö. I regel enkelspårig. De flesta var elektrifierade. Dessa banor varierar lite mer i sin karaktär än stambanorna. Persontrafiken mötte främst lokala behov, och dominerades av vanliga persontåg. Enstaka genomgående expresståg och snälltåg förekom också. Rälsbusståg förekom ibland på kortare avstånd. Närmare storstäderna fanns också en omfattande lokaltrafik.

De mest trafikerade av de här linjerna servades av ett flertal dagliga fjärrgodståg fördelade över dygnet så att goda anslutningar till huvudlinjerna skapades, och lokalgodståg för att serva alla driftplatser. Godsexpresståg och ilgodståg förekom på vissa linjer.

Sammansättning av tåg för dessa linjer gjordes, precis som för stambanorna, vid ändstationerna eller vid större förgreningstationer längs linjen.

Ej elektrifierad huvudlinje

Motsvarar Halmstad – Nässjö (HNJ) och Siljansbanan. Genom de omfattande elektrifieringarna hade Sverige egentligen inte några oelektrifierade huvudlinjer, men de banor som kommer närmast är f.d. HNJ och Siljansbanan, där en omfattande persontrafik drevs med loktåg med både ånga och diesel. Rälsbussar användes också i stor utsträckning. Huvudelen av persontrafiken gick med persontåg, men både rälsbussar och loktåg har dessutom fått ikläda sig rollen av snälltåg.

Godstrafiken på HNJ var tillräckligt omfattande för att kräva ett antal fjärrgodståg för att komplettera lokalgodstågen, ilgodståg förkom också. Siljansbanan klarade sig med två tågpar lokalgodståg.

Större bibana

Motsvarar Nässjö – Oskarshamn, Kalmar – Nässjö, Malmö – Ystad, Svartåbanan, Kustbanan i Blekinge, Hässleholm – Veinge, Bohusbanan eller förbindelsen till en norrlänsk kuststad. Kan vara både elektrifierad och oelektrifierad.

På de oelektrifierade banorna dominerade rälsbussar persontrafiken, även om loktåg med diesel- eller ånglok fortfarande förekom. Variationen i persontåg var lite större på elektrifierade linjer. Direkta personvagnar förekom i flera fall, vilket i regel också krävde loktåg. Snälltåg i form av rälsbussar förekom också i flera fall.

På flera av dessa banor användes fjärrgodståg för att komplettera lokalgodstågen.

Sammansättning av tåg gjordes i regel vid ändstationerna, om dessa var tillräckligt stora för ändamålet. Om grenstationen var liten kunde sammansättningen ske på annan station i närheten på huvudlinjen.

Mindre bibana

Dessa bibanor ansluter ofta en småstad med resten av järnvägsnätet, eller utgör en förbindelse i ett glesbebyggt område. Längden på banorna varierar mycket, allt från några kilometer till sträckor över halva landet (i princip faller hela Inlandsbanan inom den här kategorin). Trafiken bestod ofta endast av rälsbussar och ett dagligt lokalgodståg i vardera riktningen. Dock innebar bristen på rälsbussar att loktåg ibland sattes in persontrafiken. Blandade tåg har också förekommit.

Sammansättning av tåg på dessa linjer var mindre omfattande, och gjordes i regel vid ändstationerna eller större mellanstationer.

Enskilda järnvägar

Under denna epok fanns det inte så många enskilda järnvägar kvar, och de som var kvar var mycket olika till sin karaktär. Många av de mindre banorna var industrijärnvägar som av olika historika skäl råkade ha koncession för allmän järnvägstrafik. Listan nedan redovisar de tre största som återstod under perioden; Stockholm-Roslagens Järnväg gick upp i SJ 1959 och Stockholm-Nynäs Järnväg 1962.

• TGOJ (Trafikförvaltningen Grängesberg Oxelösund Järnväg) var en större malmbana som elektrifierades och fick CTC på femtiotalet. TGOJ bedrev tät malmtrafik mellan gruvor i Bergslagen och Oxelösunds hamn, samt hade ansvar för en del persontrafik i Mälardalen enligt en överenskommelse med SJ. TGOJ's godsvagnar, förutom malmvagnarna, var helt integrerade i SJ's godsvagnspark och användes på samma sätt.
• NBJ (Nora Bergslags Järnväg) var en mindre malm- och industribana i Bergslagan som också bedrev persontrafik med rälsbussar.
• NKlJ (Nordmark-Klarälvens Järnväg) var en smalspårig (891 mm), elektrifierad bruksbana i Värmland som också hade persontrafik till 1964.

Andra artiklar om moduler och trafik på wikin

Moduler
Modulträffar
Introduktion till MJ-trafik
Industrier i modell
Metoder för kontroll av modelljärnvägar
Säkerhetstjänst för MJ
Tjänstetidtabell
Tågordning
Grafisk tidtabell
Vagnslasttrafik

Källor

Bilder från Samlingsportalen (www.samlingsportalen.se)
Grafiska tidtabeller från SJ (www.ekeving.se)
Flera årgångar av Sveriges Kommunikationer
SJ Godståg 1961 (riktar sig till godskunder)
Bengt Spade: Järnvägsminnen 14 och Järnvägsminnen 15
Bengt Spade: SJ motorlok T41
Erik Sjöholm: Järnvägsminnen 1
Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid SJ, SOU 1949:5
JVMV Forum, Avvecklingen av ilgodstrafik