Trafikkoncept epok IIIb: Skillnad mellan sidversioner

Från Svensk MJ-Wiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rad 37: Rad 37:
''Styckegods'' var järnvägens sätt att hantera frakter som inte krävde en hel vagn. Gods under 2500 kg betraktades som styckegods, om inte kunden begärt att det skulle befordras i egen vagn. Fraktstyckegods lämnades på ortens [[godsmagasin]] och distribuerades till valfri järnvägsstation med godsmagasin, ibland även direkt till kunden med lastbil. Styckegodsvagnar var alltid inplanerade till vissa bestämda tåg. Fraktstyckegods hanterades dels med direkta styckegodsvagnar, som gick i en fast relation mellan två stationer, och dels med kursvagnar, som användes för att hantera  styckegods från flera mindre stationer längs den sträcka vagnen framförs. Direkta styckegodsvagnar delas in i stationsvagnar, som medför styckegods med slutdestination till en station, och omlastningsvagnar, som medför styckegods till ett större godsmagasin för omlastning. Styckegodsvagnar var i regel [[SJ godsvagnar#litt G|G-vagnar]]; i vissa fall förekom även kylvagnar för styckegods. Notera att ilstyckegods i regel fraktades med snäll- och persontåg eller med ilgodståg.  
''Styckegods'' var järnvägens sätt att hantera frakter som inte krävde en hel vagn. Gods under 2500 kg betraktades som styckegods, om inte kunden begärt att det skulle befordras i egen vagn. Fraktstyckegods lämnades på ortens [[godsmagasin]] och distribuerades till valfri järnvägsstation med godsmagasin, ibland även direkt till kunden med lastbil. Styckegodsvagnar var alltid inplanerade till vissa bestämda tåg. Fraktstyckegods hanterades dels med direkta styckegodsvagnar, som gick i en fast relation mellan två stationer, och dels med kursvagnar, som användes för att hantera  styckegods från flera mindre stationer längs den sträcka vagnen framförs. Direkta styckegodsvagnar delas in i stationsvagnar, som medför styckegods med slutdestination till en station, och omlastningsvagnar, som medför styckegods till ett större godsmagasin för omlastning. Styckegodsvagnar var i regel [[SJ godsvagnar#litt G|G-vagnar]]; i vissa fall förekom även kylvagnar för styckegods. Notera att ilstyckegods i regel fraktades med snäll- och persontåg eller med ilgodståg.  


SJ delade in gods i fraktgods, ilgods och expressgods, där fraktgods gick långsammast och expressgods gick fortast.. Det var fraktkunden som själv bestämde valet genom val av fraktsedel (en ilgodsfraktsedel hade en röd rand upptill och nedtill), fraktpriserna beräknades sedan enligt fastställda tariffer. Vissa godsslag fick dock endast framföras som ilgods, såsom lik och levande djur. Ilgodset befordran snabbades upp genom att i regel distribueras i persontåg, i vissa fall t.om. snälltåg, och genom att köra särskilda ilgodståg. Vilka persontåg som fick ta med vagnslastgods beslutas av tågledaren. För expressgods gällde att det ska med den snabbast förbindelsen under alla omständigheter, sen må detta vara snälltåg, persontåg, blandat tåg eller godståg. Expressgodset lastades i resgodsvagn eller styckegodsvagn, beroende på vad som går fortast. Vagnslaster kunde alltså inte distribueras som expressgods. Både fraktgods och ilgods kunde däremot gå  som vagnslastgods eller styckegods, det beror bara på hur stor försändelsen var. Paket under 20 kg kallas paketgods och räknas alltid som ilstyckegods.
SJ delade in gods i fraktgods, ilgods och expressgods, där fraktgods gick långsammast och expressgods gick fortast. Det var fraktkunden som själv bestämde valet genom val av fraktsedel (en ilgodsfraktsedel hade en röd rand upptill och nedtill), fraktpriserna beräknades sedan enligt fastställda tariffer. Vissa godsslag fick dock endast framföras som ilgods, såsom lik och levande djur. Både fraktgods och ilgods kunde gå som vagnslastgods eller styckegods, det beror bara på hur stor försändelsen var. Vagnslaster kunde däremot inte distribueras som expressgods. Paket under 20 kg kallas paketgods och räknas alltid som ilstyckegods. Ilgodset befordran snabbades upp genom att i regel distribueras i persontåg, i vissa fall t.om. snälltåg, och genom att köra särskilda ilgodståg. Vilka persontåg som fick ta med vagnslastgods beslutades av tågledaren. För expressgods gällde att det ska med den snabbast förbindelsen under alla omständigheter, sen må detta vara snälltåg, persontåg, blandat tåg eller godståg. Expressgodset lastades i resgodsvagn eller styckegodsvagn, beroende på vad som gick fortast.


===Indelning av godståg===
===Indelning av godståg===

Versionen från 14 december 2018 kl. 18.58

Förutsättningar

Normalt utvecklar man ett trafikkoncept när man planerar trafiken för en modulträff och vet vilken banuppställning som kan bli aktuell. Detta koncept är istället utvecklat för att på ett enkelt sätt teckna ned hur SJ's trafik under epok III b (1956-1967) kunde te sig, i första hand tänkt som underlag för planering av modulträffar med svensk förebild.

Även om det kan se ut så, är inte realism målet med detta koncept, utan att utnyttja förebildens lösningar till en så varierad och intressant trafik som möjligt.

Tills någon bygger en större terminalstation, kommer tågmagasin behöva avsluta större linjer.

Persontrafik

Vid den här tiden började SJ persontrafik märka av konkurrens från vägtrafiken, såväl busstrafik som privatbilism. Sveriges omfattande urbanisering innebar också en minskning av efterfrågan för längre resor. Denna nya situation mötte man dels genom att öka bekvämligheten och hastigheten på resorna, med fler expresståg och snälltåg, dels genom att lägga ner trafik och bandelar som inte bedömdes som konkurrenskraftiga. Som ett led i att öka attraktionskraften var man bl.a. frikostig med att namnge tågen. Alla expresståg hade namn, men även många snälltåg och vissa persontåg. Trots dessa ansträngningar minskade järnvägsresorna med ungefär 30% under perioden, främst på bibanor och korta resor.

  • Blandade tåg (Blt) var tåg för både person- och godsbefordran. I regel innebar ett blandat tåg att en boggivagn av Bo eller ABo-typ kopplats in tillsammans med godsvagnar, både stål- och träpersonvagnar förekom. Vintertid behövs också en diesel- eller ångfinka eftersom lokvärmen inte alltid var tillgänglig för uppvärmningen av personvagnar. Blandade tåg togs bort 1965 (åtminstone till namnet, liknande persontåg fortsatte att gå några år till).
  • Persontåg (Pt) kunde vara både loktåg, rälsbussar och motorvagnar. Persontågen omfattade bl.a. vissa snabba förbidelser som inte riktigt kvalificerade som snälltåg, s.k. “mjölktåg” längs huvudlinjerna som stannade på alla stationer, vissa nattåg, lokaltrafiken runt storstadsområden samt huvuddelen av persontrafiken på sekundära linjer. Vissa tåg bytte från snälltåg till persontåg eller tvärtom på olika delsträckor. Med persontågen distribuerades också post och ilstyckegods. Rälsbusståg erbjöd i regel endast 2 klass, nya rälsbussar i YBo6-familjen dominerade helt i rälsbusstrafiken. Loktågen varierade mycket i modernitet, från moderna stålvagnar till trävagnar med öppna plattformar. Lokaltrafiken i storstadområdena krävde tidigt specialbyggda vagnar (B3, BB2, Bo15, Bo13, Bo6); loktåg med lokaltrafikvagnar var huvudalternativet för lokaltrafik under dena period. Elmotorvagnar (Xoa4, Xoa6, Xoa7) förekom också. Vissa persontåg kunde också medföra godsvagnar, detta beslutades av tågledaren.
  • Snälltåg (Snt) var snabba förbindelser med få stopp. Dessa sattes in både som dagtåg och nattåg. Snälltåg var huvudtjänsten för F-lok, men även andra loktyper förekom. Dessa tåg var ofta rätt långa och hade stora resgodsutrymmen och ibland restaurangvagn. Snälltågen hade också relativt modern materiel, trävagnar undveks, främst för att kunna hålla högre hastigheter (stålvagnar tillät oftast 120 km/h medan inga trävagnar fick gå fortare än 100 km/h). Dock räckte inte den moderna materialen till alla snälltåg, så snälltåg med trävagnar förekom på kortare sträckor och lägre prioriterade linjer. De flesta sovvagnsförbindelser var snälltåg, även om enstaka nattåg var persontåg. I nattågen fanns dessutom alltid sittvagnar. Vissa snälltåg medförde också postvagnar.
  • Expresståg (Xt) var de snabbaste förbindelserna, i regel insatta som dagtåg. I början dominerade nya snabba motorvagnar (Xoa5 och Xoa8), men med införandet av Ra och Rb inleddes en utveckling till loktåg även för expresstågen. Loktågen var från början rätt korta (fem vagnar var standardstorleken vid periodens början), men blev längre allt eftersom efterfrågan ökade. Expresståg fick i allmänhet den modernaste materialen. Polleterat resgods och cyklar fick i allmänhet inte medföras med expresståg.

Barkarby 1956

SJ Xoa5 i Barkarby på Västeråsbanan 1956. Källa Samlingsportalen Jvm.KBDB07400

Direkta vagnar mellan större stationer var vanligt förekommande. Dessa kunde tas ur tåg med destination längre bort och dessutom växlas mellan flera tåg för att nå sin destination. Sovvagnar och sittvagnar (ABo) var vanligast, restaurangvagnar har också förekommit.

Godstrafik

Även godstrafiken kände av konkurrensen från vägtrafiken, men SJ godstrafik visade trots detta en större ökning under denna tid, tack vare den allmänna goda konjunkturen. Godstrafiken hade aldrig tidigare varit så omfattande som vid slutet på perioden, huvuddelen av kapaciteten på stambanorna användes till godstrafik. Järnvägsens marknadsandel av godstransporter minskade likväl, eftersom vägtrafiken ökade ännu mer.

Indelning av gods

Vagnslasttrafiken var grunden för godstrafiken. Kunden beställde en viss vagntyp av SJ till en viss plats på järnvägsnätet, och lastade själv vagnen. Platser som användes var frilastspår på stationer, egna sidospår vid stationer, industrispår (där kunden i vissa fall också svarade för växling), eller lastplatser längs linjen. SJ forslade därefter vagnen till avsedd destination, där kunden ansvarade för lossning.

Avskilda vagnar var vagnslastvagnar som permanent stod till en viss kunds förfogande. Dessa utgick från kundens lastningsstation och gick antingen i fasta relationer med en bestämd destination, eller till destinationer som bestämdes efterhand av kunden. Tomma vagnar skickas direkt tillbaka till lastningsstationen. De reklammålade vagnar som förekom under perioden var oftast avskilda vagnar.

Privata vagnar var vagnar som ägdes av något annat företag än en järnvägsförvaltning. Europeiska bestämmelser innebar att även privatvagnar registrerades vid en järnvägsförvaltning, så de flesta var märkta SJ, där de hade en egen nummerserie. Privata vagnar hade alltid en specifik hemstation. Därifrån skickades vagnarna till avsedd destination, för att i regel gå direkt tomma tillbaka till hemstationen. De flesta tankvagnar var privatvagnar.

Styckegods var järnvägens sätt att hantera frakter som inte krävde en hel vagn. Gods under 2500 kg betraktades som styckegods, om inte kunden begärt att det skulle befordras i egen vagn. Fraktstyckegods lämnades på ortens godsmagasin och distribuerades till valfri järnvägsstation med godsmagasin, ibland även direkt till kunden med lastbil. Styckegodsvagnar var alltid inplanerade till vissa bestämda tåg. Fraktstyckegods hanterades dels med direkta styckegodsvagnar, som gick i en fast relation mellan två stationer, och dels med kursvagnar, som användes för att hantera styckegods från flera mindre stationer längs den sträcka vagnen framförs. Direkta styckegodsvagnar delas in i stationsvagnar, som medför styckegods med slutdestination till en station, och omlastningsvagnar, som medför styckegods till ett större godsmagasin för omlastning. Styckegodsvagnar var i regel G-vagnar; i vissa fall förekom även kylvagnar för styckegods. Notera att ilstyckegods i regel fraktades med snäll- och persontåg eller med ilgodståg.

SJ delade in gods i fraktgods, ilgods och expressgods, där fraktgods gick långsammast och expressgods gick fortast. Det var fraktkunden som själv bestämde valet genom val av fraktsedel (en ilgodsfraktsedel hade en röd rand upptill och nedtill), fraktpriserna beräknades sedan enligt fastställda tariffer. Vissa godsslag fick dock endast framföras som ilgods, såsom lik och levande djur. Både fraktgods och ilgods kunde gå som vagnslastgods eller styckegods, det beror bara på hur stor försändelsen var. Vagnslaster kunde däremot inte distribueras som expressgods. Paket under 20 kg kallas paketgods och räknas alltid som ilstyckegods. Ilgodset befordran snabbades upp genom att i regel distribueras i persontåg, i vissa fall t.om. snälltåg, och genom att köra särskilda ilgodståg. Vilka persontåg som fick ta med vagnslastgods beslutades av tågledaren. För expressgods gällde att det ska med den snabbast förbindelsen under alla omständigheter, sen må detta vara snälltåg, persontåg, blandat tåg eller godståg. Expressgodset lastades i resgodsvagn eller styckegodsvagn, beroende på vad som gick fortast.

Indelning av godståg

  • Lokalgodståg (Lgt) användes för transporter på kortare avstånd. Ett lokalgodståg går längs en viss linje och hämtar och lämnar i regel vagnar vid samtliga stationer och lastplatser längs linjen. De flesta godstransporter började och slutade med ett lokalgodståg. De flesta driftplatser rangerades med lokalgodstågets eget lok, men vissa stationer hade eget växellok eller lokomotor. I lokalgodstågen gick alltid en personvagn eftersom passagerare skulle kunna medfölja, även om tågen inte annonserats i Sveriges Kommunikationer. I regel var personvagnen en tvåaxlig BF-vagn med arbetsutrymme för konduktören, men andra vagnar förekom.
  • Fjärrgodståg (Fjgt) användes för transporter på längre avstånd. Tågen stannade endast på på större stationer (kallade gruppstationer) där det fanns rangerspår och växellok, varvid vagnar hämtades och/eller lämnades. Tågen delades in i vagngrupper med vagnar för respektive gruppstation. För varje vagngrupp var det bestämt vilka driftplatser som hör dit (förutom gruppstationen), d.v.s. vilka destinationer som får tilldelas till vagngruppen. Det fanns tydliga regler för vilka vagnar som skulle i vilket tåg, ett fjärrgodståg endast med vagnar till utpekade gruppstationer, inte nödvändigtvis till alla stationer längs linjen. För att kunna hantera variationer i trafiken lades extra fjärrgodståg in i tidtabellen, som endast gick på order när behov fanns. Fjärrgodståg bytte namn till normalgodståg (Ngt) 1965.

Hallsberg 1960

Godståg i Hallsberg på 1960-talet. Källa Samlingsportalen Jvm.KDAA10426
  • Ilgodståg (Igt) sattes in när kapaciteten att hantera ilstyckegods i persontåg var otillräcklig eller för långsam, med ilgodståg fick endast ilgods medföras. Ilgodståg betjänades i regel på personplattformarna, eller i särskilda ilgodsmagasin på större stationer. Ilgodståg kunde också medföra vagnslaster med ilgods. Ilgodstågen bestod i regel av en fast uppsättning F och G-vagnar (av varierande modernitet) för ilstyckegods, ibland kompletterade med en postvagn och vagnslastvagnar (med ilgodsfraktsedel).
  • Godsexpresståg (Gxt) var de snabbaste godstågen, för gods av befordringsklass A. Klass A omfattade bland annat alla typer av färskvaror, kemikalier och styckegods (och kunde alltså omfatta både ilgods och fraktgods). Annat gods kunde också klassas upp till A mot en extra avgift. Godsexpresståg gick i regel mellan större stationer och hade få stopp. För att få gå i godsexpresståg måste vagnarna kunna gå i 90 km/h. Tågen delas in i vagngrupper med vagnar för respektive station, precis som fjärrgodståg. Mängden godsexpresståg ökade efterhand under perioden.

Systemtåg var inte särskilt vanligt, förutom malmtågen på malmbanan och TGOJ. SJ körde också en del systemtåg i Bergslagen, framför allt till Domnarvets järnverk i Borlänge. Dit gick malm i Mas-vagnar, koks från hamnarna i Stockholm och Gävle i Ibr-vagnar och kalk från Rättvik i -vagnar. SJ körde också smalspåriga malmtåg från Dannemora till Hargshamn.

Banans indelning ur godstrafiksynpunkt

(Notera att den skiljer sig från de säkerhetsmässiga indelningen!)

Stationerna längs linjen var indelade i huvudstationer och mellanstationer. En huvudstation är en station där fjärrgodstågen stannar och utbyter vagnar, och varifrån lokalgodstågen utgår. Övriga stationer är mellanstationer. Sträckan mellan två angränsande huvudstationer kallas anmälanssträcka (vilket inte är samma sak som "tåganmälanssträcka"!).

För att få en uppfattning om transportbehovet, skulle mellanstationerna dagligen, innan lokalgodståget avgick, lämna in platsbegäran till den huvudstation som avsände lokalgodståget för dagens vagnslaster, så att vagnarna kunde beredas plats. I vissa fall gjordes även platsbegäran mellan huvudstationerna för att bereda plats för vagnslasterna i fjärrtågen. Alla stationer skulle också anmäla vagnar som inte fått (eller bedöms få) plats i tågen under dygnet.

Internationell godstrafik

Sedan 1922 har RIV-avtalet reglerat internationell godtrafik i Europa. Vagnar som uppfyller RIV-avtalet får användas i gränsöverskridande trafik utan särskilda åtgärder, dessa vagnar är märkta RIV. Vilka av SJ:s vagnar som var RIV-märkta framgår av Särtryck 637 (och redovisas på vagnssidorna på SJ godsvagnar). Även icke RIV-märkta vagnar användes då och då i internationell trafik, mottagande förvaltning har dock då rätten att avvisa vagnen. Notera också att vissa SJ-vagnar inte får användas i internationell trafik, eftersom de överskrider andra länders lastprofil (t.ex. vissa littera litt Lu).

När man mottagit och lossat en vagn från annat land, ska den skickas tillbaka till ägaren, dock helst lastad. Om flera laster kan hittas till vagnen ska i första hand väljas last tillbaka till ägarbolaget, i andra hand last som passerar ägarbolaget och i tredje hand last som innebär att vagnen kommer närmare ägarbolaget. Kan inte någon last hittas som uppfyller detta ska vagnen skickas hem tom. (Vagnen ska egentligen skickas tillbaka över samma station som den passerade in i Sverige via, men det torde sällan finnas så många alternativa vägar på en modulbana). Omdirigering innebär att en vagn först skickas till en annan station för att hitta last. Enligt RIV-avtalet är omdirigering endast tillåtet om lasten sedan passerar en internationell gräns på vägen mot hembanan.

Linjetyper

Stambana

Motsvarar Sthlm – Gbg, Sthlm – Malmö, Oslo – Gbg – Malmö, Sthlm – Oslo, Bergslagsbanan Gävle – Gbg, och Norra Stambanorna. Dessa linjer kännetcknas i huvudsak av att de sammanbinder större städer. Samtliga stambanor var elektrifierade och enkel- eller dubbelspåriga.

På stambanorna förekom alla slags tåg, ett eller flera expresståg om dan i vardera riktningen, några dag- och nattsnälltåg samt några persontåg över långa avstånd som stannade på alla stationer. Dessa persontåg hade ofta transport av ilgods och/eller post som som huvuduppgift. Enstaka rälsbussar förekom också på kortare avstånd, men utanför storstadområdena var inte persontrafiken särskilt tät. Runt storstadsområdena förekom däremot en tät lokaltrafik.

Godstrafiken på stambanorna var i stor utsträckning ordnad så att transporter över längre avstånd ägde rum på nätterna, vilket innebar att lokalgodstågen i sin tur kunde gå på dagen och lasterna distribueras vidare direkt på kvällen. Stambanorna hade i regel många fjärrgodståg varje dag, varav de flesta endast gick en delsträcka, en handfull godsexpresståg och något ilgodståg. Godsexpresståg och ilgodståg gick oftast längre sträckor. Dessutom fanns ett antal lokalgodståg, som såg till att alla stationer servades med godstransporter. I några fall gick det bara godsexpresståg och ilgodståg i ena riktningen.

Sammansättningen av tåg för en stambana kräver rätt omfattande rangermöjligheter, och genomfördes i första hand vid ändstationerna. Större förgreningsstationer längs linjen användes också. På de allra största stationerna var sammansättningen av persontåg och godståg separat.

Det kan vara lämpligt att tänka sig ett läge närmare ena änden av en stambana när en modulträff planeras, då kan nattrafik hanteras lättare utan 24h trafikdygn.

Järna 1958

Snälltåg vid Järna 1958. Foto John Hylterskog, Samlingsportalen Jvm.KBDB08314

Malmbanan

Malmbanan Narvik-Luleå har en helt unik karaktär i det svenska järnvägsnätet. Sedan starten på 1890-talet har den använts för att skeppa ut malm från Lappland över Narvik och Luleå. Den tunga malmtrafiken, med Dm, Dm3 och Of-lok, dominerade helt trafiken och den övriga trafiken var inte särskilt omfattande. Några persontåg om dagen, ett par tåg med sovvagnar för turisttrafiken och ett lokalgodståg för de lokala behoven. Narvik ligger i Norge, men har ingen förbndelse med det övriga norska järnvägsnätet. Istället gick direkta sovvagnar mellan Narvik och Oslo genom Sverige.

Att ta malmbanan som förebild för modultrafik kräver lite extra vad gäller rullande materiel och moduler. Dessutom var trafikmönstret var rätt enahanda.

Kontinentförbindelserna

Tåg mellan kontinenten och Sverige nyttjade tågfärjor, Helsingborg-Helsingör eller Malmö-Köpenhamn för förbindelser till Västeuropa och Trelleborg-Sassnitz för förbindelser till Östeuropa. Förbindelserna från Köpenhamn söderut gick inledningsvis antingen via Gedser-Grossenburode eller över Jylland via Korsör-Nyborg. En ny förbindelse över Rödby-Puttgarten öppnade 1964, som sedan kom att ta över mer och mer av de direkta tågförbindelserna till Västeuropa.

Direkta vagnar till olika destinationer på kontinenten förekom, såväl sittvagnar som sovvagnar. Vilka destinationer som fanns varierade lite mellan åren. SJ har haft sitt- och sovvagnar till Köpenhamn under hela perioden. Sittvagnar till Paris och Hoek van Holland (ABo24) gick i flera år, senare även till Hamburg. Sovvagnar till Paris, Milano och Rom (Wagon Lits), liksom till Hamburg och Berlin, har också förekommit.

Det finns en imponerande dansk modul med en färj- och hamnstation, Hirtshavn, men tills den får flera efterföljare får nog färjetrafiken representeras med ett tågmagasin, ifall det skulle behövas en förbindelse med kontinenten.

Norgeförbindelse

Motsvarar Nordvästra Stambanan, Norrländska tvärbanan eller f.d. Dalslands Järnväg, Mellerud – Kornsjö. Förbindelserna till Norge går alla genom glesbygd, vilket innebar att trafiken närmast gränsen var ganska begränsad. Samtliga var elektrifierade på den svenska sidan.

Ett fåtal persontåg hade direkt förbindelse över gränsen, i regel nattsnälltåg eller expresståg. Övriga tåg hade gränsstationen som slutstation, medan genomgående direkta vagnar varit vanligare. Blandade tåg förekom.

Enstaka genomgående fjärrgodståg och godsexpresståg samt blandade tåg stod för godstrafiken öven gränsen. Gränsstationen har i övrigt servats med lokalgodståg och blandade tåg. Sammansättning av tåg genomfördes vid Charlottenberg och Storlien. I Kornsjö (som var rätt liten) gjordes detta endast för den lokala trafiken.

Större sekundärlinje

Motsvarar kust-till-kustlinjen Gbg – Kalmar/Karlskrona, Västeråsbanan, Helsingborg – Hässleholm, Ostkustbanan Gävle – Sundsvall – Härnösand, Uddevalla – Herrljunga – Borås – Varberg eller Falköping – Nässjö. I regel enkelspårig. De flesta var elektrifierade, men Borås – Alvesta elektrifierades först 1962. Dessa banor varierar lite mer i sin karaktär än stambanorna. Persontrafiken mötte främst lokala behov, och dominerades av vanliga persontåg. Enstaka genomgående expresståg och snälltåg förekom också. Rälsbusståg förekom ibland på kortare avstånd. Närmare storstäderna fanns också en omfattande lokaltrafik.

De mest trafikerade av de här linjerna servades av ett flertal dagliga fjärrgodståg fördelade över dygnet så att goda anslutningar till huvudlinjerna skapades, och lokalgodståg för att serva alla driftplatser. Godsexpresståg och ilgodståg förekom på vissa linjer.

Sammansättning av tåg för dessa linjer gjordes, precis som för stambanorna, vid ändstationerna eller vid större förgreningstationer längs linjen.

Ej elektrifierad huvudlinje

Motsvarar Halmstad – Nässjö (HNJ) och Siljansbanan. Genom de omfattande elektrifieringarna hade Sverige egentligen inte några oelektrifierade huvudlinjer, men de banor som kommer närmast är f.d. HNJ och Siljansbanan, där en omfattande persontrafik drevs med loktåg med både ånga och diesel. Rälsbussar användes också i stor utsträckning. Huvudelen av persontrafiken gick med persontåg, men både rälsbussar och loktåg har dessutom fått ikläda sig rollen av snälltåg.

Godstrafiken på HNJ var tillräckligt omfattande för att kräva ett antal fjärrgodståg för att komplettera lokalgodstågen, ilgodståg förkom också. Siljansbanan klarade sig med två tågpar lokalgodståg.

Borlänge 1966

Persontåg 420 på väg till Rättvik, Borlänge 1966. Källa Samlingsportalen Jvm.KDAJ08409

Större bibana

Motsvarar Nässjö – Oskarshamn, Kalmar – Nässjö, Malmö – Ystad, Svartåbanan, Kustbanan i Blekinge, Hässleholm – Veinge, Bohusbanan eller förbindelsen till en norrlänsk kuststad. Kan vara både elektrifierad och oelektrifierad.

På de oelektrifierade banorna dominerade rälsbussar persontrafiken, även om loktåg med diesel- eller ånglok fortfarande förekom. Variationen i persontåg var lite större på elektrifierade linjer. Direkta personvagnar förekom i flera fall, vilket i regel också krävde loktåg. Snälltåg i form av rälsbussar förekom också i flera fall.

På flera av dessa banor användes fjärrgodståg för att komplettera lokalgodstågen.

Sammansättning av tåg gjordes i regel vid ändstationerna, om dessa var tillräckligt stora för ändamålet. Om grenstationen var liten kunde sammansättningen ske på annan station i närheten på huvudlinjen.

Mindre bibana

Dessa bibanor ansluter ofta en småstad med resten av järnvägsnätet, eller utgör en förbindelse i ett glesbebyggt område. Längden på banorna varierar mycket, allt från några kilometer till sträckor över halva landet (i princip faller hela Inlandsbanan inom den här kategorin). Trafiken bestod ofta endast av rälsbussar och ett dagligt lokalgodståg i vardera riktningen. Dock innebar bristen på rälsbussar att loktåg ibland sattes in persontrafiken. Blandade tåg har också förekommit.

Sammansättning av tåg på dessa linjer var mindre omfattande, och gjordes i regel vid ändstationerna eller större mellanstationer.

Lenhovda 1960

Gp 3043 med lokalgodståg i Lenhovda. Foto: Hans Eriksson, Samlingsportalen Jvm.KEAH00040

Enskilda järnvägar

Under denna epok fanns det inte så många enskilda järnvägar kvar, och de som var kvar var mycket olika till sin karaktär. Många av de mindre banorna var industrijärnvägar som av olika historika skäl råkade ha koncession för allmän järnvägstrafik. Listan nedan redovisar de största som återstod under perioden; Stockholm-Roslagens Järnväg gick upp i SJ 1959 efter att ha drivits som ett separat statligt bolag sedan 1951.

  • TGOJ (Trafikaktiebolaget Grängesberg Oxelösund Järnvägar) var en större malmbana som elektrifierades på 50-talet. På 60-talet infördes CTC. TGOJ hade både buss och persontrafik på olika linjer. TGOJ körde dels egna tåg på egna sträckor samt sk "natura" utjämning på SJ-sträckor för att balansera det som SJ körde på TGOJ. TGOJ bedrev tät malmtrafik mellan gruvorna i bl a Bergslagen och Oxelösunds hamn. Då malmsorterna skiljer mellan de olika gruvorna användes malmvagnarna efter vilken sorts malm som skulle transporteras. TGOJ's godsvagnar, förutom malmvagnarna, var helt integrerade i SJ's godsvagnspark och användes på samma sätt.
  • SNJ (Stockholm-Nynäs Järnväg) blev statligt 1957 genom att SJ köpte in aktiemajoriteten. SNJ drevs dock som separat dotterbolag till SJ fram till 1967, endast dieselloken togs upp som SJ materiel. Till 1962, då SNJ elektrifierades fortsatte verksamheten ungefär som tidigare, med fokus på lokaltrafik och persontrafik till Nynäshamn och Gotlandstrafiken, samt tankvagnståg från raffinaderiet i Nynäshamn. Efter elektrifieringen fungerade SNJ i praktiken som vilken SJ-bibana som helst, trafiken genomfördes med SJ:s materiel.
  • NBJ (Nora Bergslags Järnväg) var en mindre malm- och industribana i Bergslagan som också bedrev persontrafik med rälsbussar.
  • NKlJ (Nordmark-Klarälvens Järnväg) var en smalspårig (891 mm), elektrifierad bruksbana i Värmland som också hade persontrafik till 1964.

Andra artiklar om moduler och trafik på wikin

Moduler
Modulträffar
Introduktion till MJ-trafik
Industrier i modell
Metoder för kontroll av modelljärnvägar
Säkerhetstjänst för MJ
Tjänstetidtabell
Tågordning
Grafisk tidtabell
Vagnslasttrafik
Överföringstrafik
Trafikkoncept epok IVa
Trafikkoncept epok IVb

Källor

Hermods korrespondensinstitut: Järnvägstjänst. Kurs för kontorister. Malmö: författaren 1944.

1942 år Järnvägskostnadsutredning: Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid Statens Järnvägar (SOU 1949:5). Stockholm: Kommunikationsdepartementet 1949.

Trafikbyrån: SJ Godståg 1961. Stockholm: författaren 1961. (Riktar sig till godskunder)

Administrativa avdelningen: Ändrade tågslagsbenämningar. Nya tågnummer (SJC 6: 32). Stockholm: författaren 1965.

Flera årgångar av Sveriges Kommunikationer

Bengt Spade: Järnvägsminnen 14 och Järnvägsminnen 15

Bengt Spade: SJ motorlok T41

Erik Sjöholm: Järnvägsminnen 1

Gunnar Hallbeck: "Minnesbilder av Blt 3232 i Björbo vintern 1958-59." i Tåg nr 10/1968.

Jan Olsson: "Norra stambanan och dess persontrafik 1894-1968." i Tåg nr 6/1969.

Hans-Fredrik Wennström: "Namntåg." i Tåg nr 2/1970.

Bengt Hammar: "Trafiken på Nynäsbanan." i Tåg nr 10/1971.

Per-Åke Fransson: "Järnvägsminnen från Vansbro." i Tåg nr 2/1972.

Bengt Didner: "SJ fjärresetrafik i flydda tider och i våra dagar." i Tåg nr 10/1980. (Utvecklingen 1900-1978).

Max Goldschmidt: "Tidningståg under ett halvt sekel." Christer Engström, Rutger Friberg & Lars-Olof Karlsson (red.): Allt om Modelltåg 7. Tips för modelljärnvägen. Stockholm: Allt om Hobbys bokförlag 2007. (Om distribution av dagstidningar).

Max Goldschmidt: "Skolungdomens allmänna fjällfärd - knappast off-pist." i Christer Engström, Rutger Friberg & Lars-Olof Karlsson (red.): Allt om Modelltåg 7. Tips för modelljärnvägen. Stockholm: Allt om Hobbys bokförlag 2007. (Chartertåg för ungdomar).

Kenneth Landgren: "Godshantering på 1960-talet." i Christer Engström, Rutger Friberg & Lars-Olof Karlsson (red.): Allt om Modelltåg 7. Tips för modelljärnvägen. Stockholm: Allt om Hobbys bokförlag 2007.

Robin Högberg: "Kungsleden Trelleborg-Sassnitz 100 år - och ett bygg i skala N." i Christer Engström, Rutger Friberg & Lars-Olof Karlsson (red.): Allt om Modelltåg 9. Tips för modelljärnvägen. Stockholm: Allt om Hobbys bokförlag 2009.

Kenneth Landgren: "Resgodset på 1960-talet." i Christer Engström, Rutger Friberg & Lars-Olof Karlsson (red.): Allt om Modelltåg 9. Tips för modelljärnvägen. Stockholm: Allt om Hobbys bokförlag 2009.

Kenneth Landgren: "Posttransporter och postvagnar på 1960-talet." i Christer Engström, Rutger Friberg & Lars-Olof Karlsson (red.): Allt om Modelltåg 10. Tips för modelljärnvägen. Stockholm: Allt om Hobby 2010.

Lars T. Stenson: "Svenska snälltåg och expresståg efter andra världskriget." i Modelljärnvägsmagasinet nr 5/2010.

Kenneth Landgren: "Trafik med tema tidigt 60-tal." i Christer Engström, Rutger Friberg & Lars-Olof Karlsson (red.): Allt om Modelltåg 11. Tips för modelljärnvägen. Stockholm: Allt om Hobbys bokförlag 2011.

Kjell Friberg: "Utländska godsvagnar med anknytning till Sverige." i Modelljärnvägsmagasinet nr 18/2014.

Bilder från Samlingsportalen (www.samlingsportalen.se)

Grafiska tidtabeller från SJ (www.ekeving.se)

Wikipedia: International Wagon Regulations (RIV).

Järnvägshistoriskt forum: När började Ra och Rb gå på mellersta Norrland? (Sammansättningen ev SJ expresståg).